Lärobok i telegrafi

218

ock håller ned nyckeln. Mellanstationen skrifver till ändstationen på vanligt sätt, likväl, i händelse felet utgöres af afledning, med iakttagande deraf, att linietråd, som går åt den sida, på hvilken afledningen är belägen, bör under denna telegrafering vara urtagen ur åskledaren.

Yid afbrott böra de stationer, mellan hvilka afbrottet finns, stänga den felaktiga linien till jorden i åskledaren. Mottagningsapparaterna komma då att ligga nere. Ledningarne kunna vara så inrättade, att korrespondens härefter kunde obehindradt ega rum på hvardera liniedelen. För sådant ändamål skulle på hvarje station finnas en omkastare, hvars ena ställning ej gjorde någon rubbning i ledningarne, men hvars andra ställning åstadkom afbrott i ledningarne för den genomgående strömmen ända tilldess att nyckelns häfstång träffat städet, genom hvilken beröring de båda linierna blefve förenade (i stället för att vid omkastarens vanliga ställning båda linierna blefve förenade med jorden genom häfstångens beröring med städet). Men som fel i ledningarne nu mera sällan förekomma, om stationsledningarne hållas i godt stånd, så torde behofvet af en omkastare ej vara så stort, att man har skäl att insätta ett dylikt instrument förr, än man lyckats gifva det sådan konstruktion, att det ej i något fall kan föranleda hinder i korrespondensen, såsom om man t. ex. skulle glömma att återgifva detsamma den rätta (normala) ställningen, när den andra ställningen ej vidare behöfs.

När förenämnda arbetssätt på sluten kedja används, kan man lätt träffa en anordning, som gör att skriften från samtliga stationerna höres lika stark. Med de ledningar, vi nu sednast framställt, få vi naturligtvis den svagaste strömmen, när någondera af ändstationerna telegraferar. Tänka vi oss en station belägen alldeles midt på linien, kunna vi, genom att mellan städet och jorden insätta ett passande motstånd, åvägabringa samma svaga ström, när sådan station telegraferar.

För att få hvilken station som helst att likasom förflytta sig till liniens midt, så snart häfstången nedtryckes; kunna vi laga så att ett motstånd kommer in i den kortare linien, så snart häfstången upphör att vara i direkt beröring med klacken. För sådant ändamål låta vi de båda elektromag-netlindningarne vara förenade: icke direkt, utan genom klacken och häfstången, när dessa beröra hvarandra, eller genom ett mellan dem insatt motstånd, när de äro åtskiljda. Den lindning, som är i förening med den kortare linien* ledes till klacken; den andra lindningen ledes till häfstången. Ett motstånd, lika med skilnaden mellan de båda liniernas motstånd, insättes mellan klacken och häfstången. Så länge häfstången ligger an mot klacken, är det insatta motståndet förbistängdt. Strömmen går då från ena lindningen genom häfstången och klacken till den andra lindningen, utan att försvagas af det insatta motståndet. Tryckes åter häfstången ned, så har den ström, som kommer från den kortare linien, sedan ban passerat det ena elektromagnetbenets lindningar, ingen annan väg till häfstången (och jorden) än genom det insatta motståndet. Om begge batterierna äro lika starka, bli derföre strömmarne i begge ledningskedjorna på ömse sidor om den mellanstation, som trycker ned sin nyckel, lika