Lärobok i telegrafi

•244

på förhand befintliga elektriska partiklarne komma sålunda de, som befinna sig vid dess med jorden direkt förbundna ända, att först nedgå i jorden. Vid denna ända uppkommer alltså en elektrisk strömning, innan någon af de af batteriet indrifna partiklarne hunnit komma fram till liniens motsatta ända. Vid den elektriska strömmens uppkomst fortplantar sig följaktligen sjelfva rörelsen skyndsammare än de elektriska partiklarne.

I fråga om »elektricitetens hastighet» vid slutningen af en galvanisk ledningskedja, bör man, såsom af det redan anförda framgår, noga skilja emellan rörelsens fortplantningshastighet och de elektriska partiklarnes förflyttningshastighet. Såväl det ena som det andra slaget af hastighet är af flera omständigheter beroende och torde alltså ej kunna, annorledes än med hänsyn till dessa omständigheter, till siffran bestämmas.

Det elektriska eller, kanske rättare, det elektrostatiska trycket i särskilda punkter af en ledare undersökes med kondensator och galvanometer ungefär så som man medelst manometer undersöker det hydrostatiska trycket i särskilda punkter af en vattenledning eller gastrycket i en gasledning. Man sätter kondensatorns ena beläggning i förbindelse med den punkt på ledningen, om hvilken är fråga, den andra beläggningen i förening med jorden. Från nyssnämnde punkt på ledningen inströmmar då elektricitet i kondensatorn, ända tilldess att trycket i denna blifvit lika med trycket i den punkt på ledningen, från hvilken tillströmningen eger rum. Mängden af denna elektricitet uppskattas på grund af det utslag, som af densamma förorsakas uti en i ledningen till kondensatorn insatt galvanometer (Thomson's). Den kan äfven uppskattas på grund af det utslag, som erhålles, om kondensatorn urladdas genom galvanometern. Trycket kan nemligen anses proportionelt mot den mängd elektricitet, som genom dess inverkan stötes in i kondensatorn; och denna elektricitetsmängd är proportionel emot sinus för halfva den utslagsvinkel, som i galvanometern erhålles, när elektriciteten ögonblickligen passerar genom galvanometerlindningarne.

Om man, sedan en konstant strömning inträdt i ledningen, företager en undersökning af nyssnämnde slag, finner man trycket vara störst invid den (positiva) med linien förbundna batteripolen. Derefter aftager detsamma, allt efter som man kommer längre in på linieledningen. Der denna öfvergår till jorden är trycket = 0, förutsatt att något ledningsmotstånd i sjelfva öfvergången ej är för handen.

Anm. Det tryck, hvarom här talas, är egentligen att betrakta såsom en trycktillökning utöfver det tryck, under hvilket 'ektriciteten förekommer i jorden och öfriga kroppar i deras normala elektriska tillstånd. Analogt härmed är det förhållandet, att det tryck, manometern utvisar (på t. ex. en gas- eller vattenledning), utmärker det tryck, hvarmed trycket i ledningen öfverskjuter det vanliga atmosfertrycket.

Omkastas batteriets polriktning, så att den negativa polen blir förenad med linien, den positiva med jorden; så verkar batteriet förtunnande på den elektricitet, som finns uti linietråden. Trycket på de särskilda elektriska partiklarne blir då på batterisidan mindre än på den motsatta sidan. Till följd deraf strömmar nu elektricitet ifrån tråden till batteriet; och ersättes den ur