Lärobok i telegrafi

•280

det af ström, äfven efter det att strömmen åstadkommit häfstångens omkastning åt ett visst håll, eller insläpper man i linien endast så mycket ström, som nätt och jemnt erfordras för häfstångens omkastning. I förra fallet säges man arbeta med permanenta (omkastade) strömmar, i det sednare med ögonblickliga, vare sig galvaniska strömmar eller induktionsströmmar.

De punkter m och n, fig. 163, som utmärka den strömstyrka, vid hvilken mottagningsapparatens häfstång öfvergår från det ena läget till det andra, äro, der man för telegraferingen använder omkastade strömmar, i allmänhet belägna på hvar sin sida om strömstyrkans noll-linie och kunna ligga ganska nära intill denna linie, utan att, såsom vid telegrafering med enkel ström, teckenförlängning derigenom förorsakas. Vid telegraferingen med omkastade strömmar kommer nemligen strömstyrkan, efter att hafva uppnått sitt positiva eller negativa maximibelopp, att hastigare nedgå till 0, än när urladdningen är endast spontan, i hvilket sednare fall strömningen inom mottagningsinstrumentet aftager så mycket långsammare, i den mån strömstyrkan närmar sig noll (se fig. 159, - sid. 263).

Används nu den positiva strömmen för den neddragning af ankaret, som har till följd, att teckenbildningen inom mottagningsinstrumentet tager sin början; så åstadkommes ankarets tillbakakastning medelst den negativa strömmen, hvilken alltså åvägabringar upphörandet af teckenbildningen. Man kan benämna den förra strömmen skriftström, den sednare omkastningsström.

Arbetar man då med permanenta (omkastade) strömmar, måste den skriftström, som insläppes i linien för att inom mottagningsapparaten åvägabringa en prick, visserligen bringa upp strömstyrkan ofvanom den i den grafiska framställningen (fig. 163) med m utmärkta punkt, vid hvilken häfstången kastas öfver i det teckenbildande läget; men utöfver denna punkt kommer strömstyrkan att höja sig mindre, än när skriftström blifvit insläppt i linien för bildandet af ett streck. Den förra strömmen, såsom varande af kortare varaktighet, hinner ej åvägabringa så hög uppladdning som den sednare. Under antagande, att omständigheterna äro sådana, att spontan urladdning ej hinner fullbordas under intervallerna — hvilket beror dels af telegraferingshastigheten, dels af liniens laddnings- (och urladdnings-)tid — kommer nu omkastningsströmmen att inträda i linien, när hon innehar i ena fallet en mindre i det andra en större mängd (positiv) laddning. I förra fallet åtgår jemförelsevis mindre tid, innan den negativa inströmningen af elektricitet (från mottagningsinstrumentets jordplåt) vidtager; och följaktligen uppnår då denna inströmning förr den af punkten n (fig. 163) antydda styrka (= rörelsehastighet hos de elektriska partiklarne), vid hvilken häfstången kastas tillbaka från det teckenbildande läget. Den teckengifning, som afser bildandet af ett streck, föranleder alltså en teckenbildning, som fortgår äfven under en del af den för mellanrummets bildande afsedda tidsintervallen; strecket blir följaktligen förlängdt ett stycke in på det område, som skulle tillkomma mellanrummet.

A andra sidan kommer ock en omkastningsström af längre varaktighet att förorsaka en längre ned belägen minimipunkt (fig. 163), d. v. s. en starkare