Lärobok i telegrafi

•283

intervallerna. Man har då ingen annan utväg än att anordna så, att den spontana urladdningen ej under de längre tidsintervallerna kommer närmare sin fullbordan än under de kortare. Man måste derföre under de längre intervallerna vidmakthålla laddningen så, att linien, så vidt möjligt är, kommer att innehafva lika stor laddning, när strömomkastning, vare sig efter längre eller kortare intervall, vidtager. Detta åvägabringas derigenom, att under de längre tidsintervallerna åstadkommes förnyad inladdning af samma tecken som den, hvilken förorsakats af den ström, som vid tidsintervallens början insläpptes i linien.

Ströminsläppningar i linien skulle alltså komma att ega rum efter lika långa tidsintervaller. En ojemnhet i laddningsförhållandet vore emellertid då att befara till följd deraf, att vid de särskilda ströminsläppningarne funnes i linien än en laddning af samma tecken som den, hvilken åstadkommes af den

Fig. 175.

nyinsläppta strömmen, än en laddning af motsatt tecken. Det är påtagligt, att den nyinsläppta strömmen i det förra fallet komme att uppdrifva laddningen högre än i det sednare. Kompensationsströmmarne skulle sålunda uppdrifva laddningen högre än hufvudströmmarne, hvilka föranleda häfstångens öfverförande ur det ena läget i det andra. Kompensationsströmmarne böra derföre tagas svagare än hufvudströmmarne. De förra skola då antingen åvägabringas medelst ett mindre batteri, eller ock böra de försvagas medelst ett i ledningen, för dem men ej för hufvudströmmarne, inlänkadt och till storleken lagom afpassadt motstånd.

Den avtomatiska telegraferingen, påkallad redan af snabbtelegraferingens egentliga uppgift, nödvändiggöres dessutom af den precision uti ströminsläpp-ningen, som utgör ett af hufvudvilkoren för det föresatta målets uppnående.