Tillbaka Read Runeberg

Lärobok i telegrafi

Originalsida 319
Originalsida 319
Originalsida 318
Originalsida 319
318–319

Sida 319

XIII. Omkastade strömmar; polariserade mottagningsapparater; snabbtelegrafering; Wheatstone's avtomatiska telegraf; Siemens polariserade mottagningsapparat för Indo-Europeiska telegraflinien; dubbelstiftsapparaten

•319

Amsterdam och med enkel ström på linien Berlin—Amsterdam, ehvad telegraferingen sker i ena eller andra riktningen.

§ 110. DMelstiftsapparatcn konstruerades äfven för beredande af tidsvinst vid telegraferingen. Dervid afsåg man likväl att hufvudsakligen på grund af kortare (mindre tidsödande) elementartecken göra det möjligt att på en viss tid kunna befordra ett större antal ord, än som kunde ske medelst användande af det vanliga telegrafalfabetet. För ernående af detta mål behöfde man emellertid, såsom vi finna här nedan, begagna omkastade strömmar, hvilket telegra-feringssätt, såsom vi veta, i och för sig medför den fördelen, att de särskilda strömmar, som erfordras för bildandet af ett tecken, kunna, utan att sammanblandas, följa hastigare på hvarandra, än när telegraferingen verkställes endast med enkel ström.

För att kunna inom kortare tid bilda bokstafstecknen, stälde Stöhrer så till, att deras elementer kunde på pappersrimsan erhållas på två rader i stället för på en. Man vann derigenom den fördelen, att af endast prickar kunna göra ett större antal olika kombinationer; och, med undantag af tecknet för bokstafven y, använde Stöhrer icke i något bokstafstecken mer än ett streck. Stöh-rers alfabet hade nemligen följande utseende:

aledef g hilclmn

o pqr 8 t lt vwxy z

Skrifmaskinen konstruerades med tvenne (par) elektromagneter, försedda med hvar sin häfstång. Den ena häfstångens stift gaf den öfre raden på rimsan, den andra häfstångens stift den nedre raden. De båda elektromagneterna hade en gemensam relais, så inrättad, att han kunde sluta lokalkedjan genom den ena eller den andra elektromagneten på skrifmaskinen.

Relaisens konstruktion visas af fig. 188 (se följ. sida), Den har fyra ankare, nemligen NE, SE, NE och SF, af hvilka NE och SE äro sinsemellan förenade, medelst ett messingsstycke, samt NF och SF sinsemellan, likaledes genom ett messingsstycke. Ankarnas inåt vända ändar befinna sig tätt öfver elektromagnetpolerna: en ankarända från hvardera ankarparet öfver hvardera polen. Från hvardera sammanbindningsstycket utgår en messingsarm, som af en fjeder H drages emot en klackskruf G (G'\ Det högra ankar paret hålles magnetiskt medelst stålmagneten A A', det venstra medelst stålmagneten B B',

Säj 3itt

de båda paren sinsemellan få motsatt pol öfver samma elektromagnetpol. Om nu strömmen ledes genom elektromagnetlindningarne i sådan riktning, att K blir nordpol och K' sydpol, så attraheras det venstra ankarparet. Ledes strömmen åter i motsatt riktning genom lindningarne, så attraheras det högra ankarparet. Det ankarpar, som är attraheradt, sluter en lokalkedja derigenom, att det slår emot en platinabeläggning på elektromagnetens poler. För att erhålla ström af ena eller andra riktningen användas vid telegraferingen tvenne nycklar, som hafva gemensam klack och gemensamt städ, men häfstängerna isolerade från hvarandra. Klacken står i förbindelse med batteriets zinkpol, städet med

Källa: Project Runeberg ·