Lärobok i telegrafi

•339

häfstång, som föres upp och ned af häfstångsarmen H. Med det läge, nämnde häfstång innehar i figuren, är ledningen från densamma till batteripolen Z afbruten. Kedjan är följaktligen nu öppen, ingen ström cirkulerar genom elektromagnetlindningarne, och fjedern F vrider följaktligen ankaret så, att armen H föres nedåt. Denna arm upphör då att uppbära den å axeln d ansatta häfstången, hvilken emellertid går så pass trögt på sin axel, att hon ej faller ned af sig sjelf. Midt emot spetsarne E E' finns på ifrågavarande häfstång en öfverviken kant, både på öfre och nedre sidan; och spelar häfstångsarmen II emellan dessa öfvervikna kanter ungefär såsom emellan en klack och ett städ, varande dock båda delarne flyttbara med häfstången, på hvilken de finnas och hvilken föres upp och ned emellan spetsarne EE' af häfstångsarmen H. När nu denna arm rör sig från den öfre öfvervikta kanten på häfstången, qvarblifver denna sednare dock, till följd af tröghet vid tapparne till axeln d, i det öfre läget, ända tilldess att häfstångsarmen H stöter emot den nedre öfvervikta kanten. Då föres häfstången nedåt, till beröring med spetsen E. Nu blir kedjan sluten; ankaret attraheras; häfstångsarmen H rörer sig uppåt; träffar snart den öfre öfvervikningen på häfstången; lyfter denna sednare uppåt; öppnar kedjan. Dels till följd af de i rörelse försatta apparatdelarnes lefvande kraft, dels för det att magnetismen ej upphör i det ögonblick, då kedjan öppnas, fortfara emellertid häfstångsarmen H och den ifrågavarande häfstången att röra- sig uppåt, tilldess att denna rörelse arreteras af spetsen E'.

Den avtomatiska nyckeltillställningen grundar sig alltså på sjelfafbrotts-principen. Den mer omnämnda häfstången på axeln d är en inrättning till förlängning af tidsmomenterna för både afbrott och slutning. Dessa skulle nemligen eljest följa för tätt på hvarandra, så att häfstångsarmen H finge för liten rörelse samt komme att oscillera för häftigt. Det på apparater med klaviatur vanliga urverket bortfaller alltså på Siemens-Halskes visareapparat. När en tangent nedtryckes, kommer en sprint att, sedan hjulet R roterat ett visst antal tandbredder, gripa emot en på sammä hjul befintlig, i figuren ej synlig nabb, hvarefter fjedern F ej förmår återföra häfstångsarmen H och häfstången å axeln d, till följd hvaraf åter kedjan förblir öppen, tilldess att tangenten återfår sitt hviloläge.

Om vi nu borttaga den i figuren befintliga ledningen emellan E och Z och i stället sätta E till linien och Z till jorden samt äfven på den korresponderande stationen anbringa en apparat af förevarande slag emellan linien och jorden, kommer strömmen att äfven verka på denna sednare apparats elektromagneter, hvadan häfstångsarmen H och fjedern h komma att på mottagningsstationen röra sig på samma sätt som på afsändningsstationen. Bokstafsvisaren är anbragt på samma axel r som hjulet R.

Ledningarne äro för öfrigt så anordnade, att båda stationernas batterier samverka under telegraferingen. Medelst en omkastare förändras, när telegraferingen upphört, ledningen på hvardera stationen så, att en ringklocka inkommer i stället för telegrafapparaten. När då t. ex. stationen A skall anropa stationen B, kastar A ånyo in sin telegrafapparat i ledningen; strömmen från batteriet på A går visserligen genom elektromagnetlindningarne derstädes, men är för