Lärobok i telegrafi

•588

dock kan bibehållandet af båda motiveras ur synpunkten af de särskilda brand-skåpsledningarnes säkrare förbindelse med den gemensamma (yttre) hufvud-ledningen.

Emellertid påträffas äfven, dock möjligen endast mera undantagsvis, de inre brandskåpsledningarne anordnade till genomgångsledningar. Dylik anordning torde likväl vara mindre fördelaktig. Ej nog att sammanhanget uti den yttre huvudledningen sålunda blir beroende af ledningarne inom samtliga brandskåpen, och att galvanometrarnes motstånd onödigtvis besvära hufvudledningen, komma nemligen sistnämnda instrumenter att utsättas för verkan af de atmosferiska urladdningar, som genom de yttre ledningarne, åtminstone der de äro ofvan jord framdragna, allt emellanåt ega rum. Om ock dylika urladdningar icke alltid afsmälta den jemförelsevis fina galvanometertråden —; hvarigenom afbrott i hufvudledningen skulle uppstå — inverka de dock på nålens magnetism så, att denna kan blifva delvis eller totalt upphäfd eller till polariteten omkastad. Äfven i sista fallet upphör instrumentets tjenstbarhet, till följd af den särskilda anordning, som uti brandskåpsgalvanometrar äa träffad för beredande af bestämda och från hvarandra tydligt skiljda utslag. Om nålen finge fritt oscillera mellan de särskilda batterislutningar, som (för att uttrycka »förstått») göras inom stationen, skulle det nemligen ofta inträffa, att det ena utslaget ej kunde så lätt skiljas från det andra. Till förebyggande af dylik oscillation är derföre uti instrumentet insatt ett särskildt stoppstift, mot hvilket nålen hvilar, när ingen ström, går fram genom lindningarne, och hvilket följaktligen hindrar nålen att gifva utslag åt det ena hållet. För att nålen skall, för en bestämd strömriktning, gifva utslag åt det andra hållet, erfordras hos nålen en viss polaritet. Uppkommer hos henne motsatt polaritet, så att hon får benägenhet att gifva utslag åt det håll, åt hvilket hennes rörelse hindras af stoppstiftet, kan hon ej gifva något utslag. Galvanometerns tjenstbarhet är alltså beroende äfven af nålens polaritet, hvadan omkastning af denna måste förekommas. Visserligen söker man, genom att i hvarje brandskåp insätta en åskledare, undgå de skadliga verkningarne af de atmosferiska urladdningarne; men, utom det att sålunda förorsakas en kostnad, som synes vara alldeles onödig, och att åskledarne, såsom lätt förorsakande afledning, äro apparater, som i och för sig kunna gifva anledning till olägenhet, framstår här vid lag den hufvudsakliga betänkligheten, att det afsedda ändamålet på detta sätt icke kan med säkerhet ernås. Askledaren förmår nemligen endast ganska ofullständigt skydda galvanometern från inverkan af atmosferiska urladdningar. Af flera ganska väsendtliga skäl synes det alltså vara alldeles olämpligt att till större eller mindre del anordna ledningarne uti brandskåpen för genomgång.

Om åter sistnämnde ledningar anordnas såsom utgreningar från hufvud-linien (fig. 343), undvikas påtagligen ofvan anförda olägenheter äfvensom den särskilda kostnaden för åskledare inom hvarje brandskåp. Med hänsyn dertill, att atmosferiska urladdningar möjligen skulle kunna förekomma af så stor intensitet, att de förmådde slå öfver vare sig mellan fjedern i den avtomatiska nyckelinrättningen och verkets metallmassa eller mellan den egentliga nyckelhäfstången