Sida 102
X
102
»Kasta honom ned till oss«, ropade den gamle bri- gadieren.
»Det skulle icke passa sig — Forcioli var min gäst.«
»Bär honom då ned på edra axlar, låtom oss blott få se honom.«
»Gifven I oss då frid? ropade en djup basröst uppifrån.
»Låt gå, det vill säga, I kasten ned edra bössor innan I kommen med banditen. För säkerhets skull tagen I också kläderna af er, så att man kan förvissa sig om, att I ej bären vapen dolda på er. Jag kän- : ner era fuffens. — I betänken er«, fortsatte han, då de 5 — tvekade der uppe och tycktes rådslå, »gören som I viljen, hören i tupparne gala? Snart bryter dagen fram, och gensdarmerna komma från Vico; vi gå då
upp i huset, och I kunnen få qvinnor och barn att
sjunga klagosånger för er allesamman.« Altandörren öppnades, en hög vapen, inpackade i I koftor och kappor, gled varsamt ut öfver räcket; en
stund derefter kom Cassini med sin lykta ned för trap- pan, följd af sina män, afklädda till blotta linnet. De buru banditens lik på sina axlar.
Brigadieren tog lyktan och lät dess sken falla öf- ver den dödes ansigte. Efter att han betraktat det ett ögonblick, nickade han med hufvudet och utbrast:
»Ja, det är han, jag känner hans drag — i grund
Källa: Project Runeberg ·