Sida 108
XI
KÖRDE d FRE SIN ”
ar bar Te + ES Ra a AA a ena äl SR -d vn Rd ER MYT fad NN RR) 108 vinden tjuter — den koncerten kan räcka i det oänd- liga.
Sådan var den bild som visade sig för Paola, då hon nästa morgon kom in i Costas högtidsrum, klädd i en mörkblå riddrägt, hvars finhet och elegans skulle passat ojemförligt bättre i Boulogneskogen än bland Articas berg. Zevaco lade märke till hennes bleka ansigte och matta ögon, som vittnade om en sömnlös natt, men sade ingenting.
»Det ser en smula hotande ut«, sade hon och gick bort till fönstret för att dela sin blick mellan den grå himmelen och Cassinis hus, der allt var tyst och stängdt.
»Ja«, svarade han, »regnet upphör knappast för det första, det kan räcka hela dagen. Önskar ni att vi vänta några timmar, innan vi draga vidare?«
»Nej, nej, låt oss ge oss i väg, jag ber er derom; min stackars broder längtar efter mig.«
»Då är jag färdig«, sade han, »våra hästar och mulåsnor vänta här nere:«
Så lät hon sin handske släta ut rynkorna i den bruna, valkiga hand Costa räckte henne, tackade med en blick och ett leende, som alltid förr hade segrat, lofvade. att verkligen stanna en hel dag hos honom, då de kommo till baka, och följa med honom för att beundra den vingård, som han sjelf ansåg för ett åt- tonde underverk. Derefter stego de till häst och lem-
nade Soccia.
Källa: Project Runeberg ·