Sida 127
XIII
arm, som hade hållit henne upprätt i sadeln. Säll- skapsdamen slätade ut hennes klädning, hälde ett öf- verflöd af eau-de-Cologne öfver henne och kastade en melankolisk blick hän öfver kojorna, som Zevaco hade bestämt till hvilostad åt dem.
»Mitt eget, älskliga barn! utbrast hon klagande, »att jag skulle upplefva något till den grad otroligt! — en sådan resa i ett så förfärligt väder! — Alla grefvar och baroner i hela verlden skulle afundas den lycklige herden hvad som i dag händt honom.«
»Vi kunna visst gerna säga kejsare och kurfurstar ocksåc, yttrade Zevaco och drog i hop munnen till ett ironiskt leende.
»Ni skall icke bry er om hvad hon säger«, svarade Paola, »fröken Fleuron skämrner bort mig. Jag skulle för länge sedan blifvit alldeles förderfvad, om jag icke hade haft en så förträffligt sjelfständig natur. — Hvad
har ni nu bestämt för oss? -— Befall, och vi lyda —
"är det inte så ni vill ha detc
»Jag har valt den enda tillflyktsort vi kunna finna för natten åt er. I morgon. draga. vi vidare, Set nere i vester bryter solen fram, som om hon ville helsa och göra afbön för att hon låtit så länge vänta på sig. Kan ni få syn på den lilla hvita punkt, på hvilken hon lyser nere vid klipporna? Det är vår resas mål — der skall ni finna er broder.«
Alla den lilla byns qvinnor och barn skyndade
fram, då sällskapet steg af hästarne. Marco förde
Källa: Project Runeberg ·