Sida 128
XIII
dem till den största kojan, der patern plägade taga
in, då han skickades från Vico i mission, det vill
säga, när han en gång om året drog omkring i de
byar, som saknade kyrka och prest, och höll skrif-
termål och predikade för folket. En ny biktfader
är alltid lättare att komma öfverens med än den
gamle, tror man, och presten kan icke klaga öfver
tomt hus.
Missionshuset hade två ingångar, den ene till en
liten mörk kammare och den andre till den våning,
hvilken beboddes af egaren och hans familj. Mannen
var getherde och befann sig för ögonblicket inne i
skogen med hjorden, hans hustru presenterade sig med
djupa bugningar ensam, klädd i en icke hvit hamp-
lärfts-skjorta, hopsnörd under bröstet, en drägt som
hon hade gemensam med alla andra qvinliga varelser
1 byn, de små oskulder undantagna som firade sol-
värmen med att gå alldeles nakna.
Marco visade sig i hela sin glans denna afton.
Han fylde sängplatsen i paterns rum med torkade majs- blad, sopade golfvet — en lyx, som lägenheten aldrig
förr känt till -— och gjorde upp en brasa i det lilla svarta stenhål, som skulle föreställa kamin. Han slog
dernäst upp en stor matta för dörröppningen, bar in packåsnans två koffertar och föll i djup beundran öf- ver de hvita hjortskinnslakan, som sällskapsdamen ut- bredde öfver sängen. Det otroliga blef en verklighet under hans konstskickliga händer. Han lyckades an- E
Källa: Project Runeberg ·