Sida 137
XIV
ÖRAT SP PRE TLA vf a
137 e väckt de båda bortskämda damernas stillatigande för- argelse. Kort derefter stego de upp på sina hästar och lemnade den lilla byn. Zevaco fann det dock nödvändigt att ännu en gång rikta en förebråelse till fröken Colonna för den slösaktiga gifmildhet, hvarmed hon belönade herdeqvinnan.
Marco gick åter vid Paolas sida. Det var hans plats, och den lät han icke beröfva sig.
Nu kan du för resten gerna få gå din väg«, sade hon, då hon i smyg uppgjort sin räkning med honom. »Här på den jemna stigen kan min betjent mycket väl leda muläsnan.«
Han gick framåt med tyglarne öfver axeln och kramade de mottagna penningarne i handen, såg ned på guldstyckena, som om han behöfde ett synligt be- vis på att denna skatt tillhörde honom, och såg upp på henne med ett uttryck af lycka och tacksamhet, som intet språk kan återgifva.
»Hör du hvad jag säger? Jag behöfver dig inte mera.«
2-0, VA
Nu behöfver ni mig, just nu, i dag mer än i går. JG
Er betjent kan inte leda mulåsnan; den förstår icke : ; italienska, och han förstår icke corsicanska. Längre & » nere hafva vi dessutom gamle herr Santandras hun- ; ; Fo
dar; de äro svåra att komma förbi. Jag följer er É | fortfarande. Hvarför vill ni jaga bort mig? —« Han a
kom plötsligt att tänka på Anita och började en lång berättelse om, hur god hon var, hur noga hon alltid
Källa: Project Runeberg ·