Sida 138
XIV
138
passade på att komma honom till mötes, då hon vän- tade honom, hur utmärkt hon förstod att väfva de hemgjorda tygerna af hampgarn och fårull, historier åt hvilka Paola log och af hvilka hon icke hörde ett ord, medan hon satt och gungade på mulåsnan och stirrade ned mot den lilla hvita punkten, hvilken Ze- vaco hade betecknat som målet för deras resa, och som trädde allt tydligare fram ur den blå morgon- dimman.
»Det är slottet«, sade Marco, »der bor herr San- tandras fader. Det är en duktig karl; han har tagit sin sons gerning på sig, och de frukta honom mer än den unge. Det är inte bra att hafva något ouppgjordt med den mannen.<
Det Marco kallade för slottet var en stor, hvit- menad byggnad med tegeltak och en bakgrund af Ninoslättens frodiga oliv- och kastanjeskogar. Mot söder sträckte sig en stor och ypperligt skött vingård. — På något afstånd, ungefär midt emellan de två byarne Soccia och Cassamaccioli ligger på en högslätt den stora Ninosjön, hvars källor äro obekanta och hvarifrån tre floder utflyta. Bland dessa är Goloflo-
den den största på Corsica och utfaller nedanför Ba-
stia i Medelhafvet. Byn Cassamaccioli kallades vid tiden för denna berättelse »den döda staden« af några
sorgliga orsaker, som vi senare skola förklara.
Nere i dalen kommo de resande till en liten vat-
tenqvarn, omsluten af mörka yeskogar och klippor,
SANT
FÅ El
Källa: Project Runeberg ·