Sida 241
XX
om hvar andras skuldror, medan de två presterna sjöngo slutbönen. Pater Josef stod uppe framför altaret, med båda händerna höll han sitt krucifix tryckt intill sitt bröst. Han såg sig omkring, icke ödmjuk och försagd som vanligt, käck och segerstolt höjde han sitt hufvud. En solstråle, som bröt igenom de små rutorna, sänkte sitt ljus ned öfver hans bruna panna. Drömmen från den första dagen, då han föll i sömn i kyrkan, hade blifvit verklighet; det var blott icke öfver madonnans bild som glorian lyste. Han hade vunnit, fullständigt segrat. Missionen var fulländad. Denna tanke framkallade det lyckliga leendet. Han sträckte upp sitt kors, den lille mannen tycktes plötsligt blifva större, medan han utropade med en röst, som klingade genom hela kyrkan:
»Knäböjen och tacken Gud, alle I här inne! Nu är frid på jorden och välsignelse bland menniskorna!«
Den döda byn hade blifvit lefvande igen.
Källa: Project Runeberg ·