Sida 49
VI
at a Se ÖN fre fat ör RR
>
och inställsam röst, aldrig förr hade hon blifvit till- bakavisad så kallt och utan deltagande. Det var något låtsadt i denna fiendtlighet från Zevacos sida, kanske var det olust att blanda sig i saken, kanske en obe- stämd fruktan för en fara, som han kände närma sig. Hans blick var fortfarande sänkt mot bordet. Äfven när han talade, tycktes han vilja undgå fröken Colonnas blida leende, hennes uttrycksfulla och strålande ögon, som fortforo att bedja under de långa pauserna, medan hon letade efter nya och mera enträgna ord.
»Jag vet ej hvem den mannen är, om hvilken ni talare, yttrade han slutligen. »Jag känner icke Santandra«. ;
Paola teg. Hennes försagda min tycktes bedja om hjelp, utan att hon viste hvarifrån hjelpen skulle komma. Noäl Bertin satt längre till baka i rummet och språkade med fröken Fleuron. En iakttagare skulle dock må hända hafva märkt, att både hans öron och ögon följde de två vid bordet. Zevaco satt och lekte med papperssaxen.
»Hvem har sagt er, att jag skulle känna San- tandra?» sporde han plötsligt.
Det har jage, svarade Noéäl och gick bort till honom. >»Hvad vill ni? Det är omöjligt att till- sluta öronen för det som berättas för en man, hvilken som jag måste draga omkring från ort till ort. Folk tycka om att prata. Jag har sagt att ni känner
Santandra, och jag följde den främmande damen hit C. Etlar,;, Vendetta.
4
Källa: Project Runeberg ·