Sida 52
VI
sedan bjöd er min. Säg att ni glömmer allt, allt utan
villkor! Så resa vi genast till min broder.«
Medan detta samtal egde rum, satt Ange-Marie på en sten på gatan, omringad af byns män och qvinnor. Hästarne voro förda in i skuggan under muren. Sjelf hade han sina skäl till att icke visa sig för Zevaco. Medan han här satt och väntade, syssel- satte han sig med att sy in ett hvarf rännkulor i båda ändarne af det nya, blodröda skärp han bar om lifvet.
»Nu är der mera slag i det«, sade han förkla- rande — »det tar bättre; hvem kan veta hvad nytta det kan komma att göra. Jag har känt en man, som slog sönder pannan på en annan med ett sådant skärp. — Ja visst! Damen der uppe hör till en förnäm familj, prinsessa, furstinna, hvad vet jag! Brodren störtade ned från klipporna i sällskap med min kusin grefve Pozzo di Borgo. — Mindre än två hundra francs får jag näppeligen för mitt besvär. Noél Bertin begär nog dubbelt så mycket. Den blod- sugaren pinar ut dem; han vet, att främmande bara äro till för att man skall flå dem. Jag tycker der står någon borta i vrån, som motsäger mig. I mån tro jag känner dem. Jag har umgåtts i deras hus.«
Åhörarne smålogo. Ingen motsade honom. Ange- Marie kastade en mönstrande blick omkring sig: Han
var nöjd med sina åhörare.
Källa: Project Runeberg ·