Sida 2
I
»Min dyra väninna! Jag har åtagit mig att skaffa en lämplig våning i Ajaccio till en familj af vår umgängeskrets, som kommer hit om några dagar, högst aktningsvärda personer, man, hustru och dotter. Herrn tillhör det gamla romerska furstehuset Colonna, hans gemål, en född Pozzo di Borgo, är något sjuklig och hyser en naturlig motvilja mot att bo på hotell. Om dottern vet jag blott, att hon är en ung, näpen varelse, som tyckes ha en vacker framtid. — Vill ni hyra ut åt dem er ena våning, så underrätta mig härom. För att upprepa Colonnas ord är priset alldeles likgiltigt. Klockan fyra dricker jag té, och ni är i dag som alltid en välkommen gäst hos
Thomasine Campbell.«
Prinsessan Bonaparte blef förtjust öfver detta bref. Penningarne, som väninnan omtalade med så suverän ringaktning, voro en icke ovigtig sak för henne. Hon bebor ett stort, hvitmenadt hus, der Napoleon I antages vara född och som blifvit öfverlåtet åt henne af staden jemte en mängd tarfliga rococomöbler, hvilka skola hafva tillhört madame Lætitia, kejsarens moder. Hennes gemål, en kusin till Napoleon III, har föredragit att bosätta sig i London, prinsessan Marianne lefver deremot i Ajaccio, fattig och glömd, betjenad af ett gammalt tjenstehjon, som dessutom har den befattningen att visa främlingar omkring i våningen och
Källa: Project Runeberg ·