Sida 78
IX
han fortsatte, han ensam, då de andra voro trötta och icke ville mera. — Till slut måste han sälja sitt hus här i Soccia för att kunna föra saken till slut. Så kom kölden, och himmelens välsignelse kom till oss med den. Nu porlar och bubblar vattnet sommar och vinter och torkar aldrig ut mera. Förut hade vi tre små trädgårdar omkring byn, nu äro här visst öfver femtio. Det gror och blomstrar uppåt berget. Det är denne enes hand som hvilar öfver det hela. Han fick icke en centime till lön för sin gerning, han miste sitt hus och for sin väg, sedan han fullbordat hvad han ville. Förstår ni mig, fröken?« Den man vi väl- signa här nere, både stora och små, är Zevaco, en hygglig person; som ni nyss kallade honom.«
"Midt emot Costas hus låg en gammal gulbrun stenbyggnad med två fönster utåt vägen och en fram- springande träaltan i midten. Ett gammalt mulbärs- träd sträckte sina halft vissnade grenar mot muren, och mellan fönsterna, hvilka i brist på glasrutor voro försedda med träluckor, sågos några små hål, som i nödfall kunde begagnas såsom skottgluggar. Utanför båda gaflarne gick en hög stengärdsgård, beväxt med björnbärsrankor och hagtorn; baksidan af huset låg ingräfd i en väldig och brant sandstensklippa, hvars nedglidna stenstycken maskerade en liten dörr, hvar- ifrån en smal, slingrande stig förde in i makierna. Hela byggnaden såg bristfällig och förfallen ut, och den man som bodde der åtnjöt icke stort anseende i byn.
Källa: Project Runeberg ·