Sida 154
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för 6it | fs i i k i tidningen Innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif ä
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — | U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
skor stå alltid blankade till reds. Hvart tanken I, att detta sist skall leda?
K ej, lär först och frärhst ditt barn att bli sin egen dräng, i stället att det sitter sora herre innan det ens vet., livad herre är. Vill du fostra din son till en god medborgare, din dotter till en prydnad for sitt fosterland, bringa dem i tid att inse, att de äro satta här i verlden att på verkligt allvar vara tjenare ...
»Den ej kan bygga sitt eget hus,
livad än han bygger, går snart i grus.»
Men då nu hemmet skall vara grundtypen för allt samhällslif, följer naturligen af sig sjelft, att det måste vara bygdt som ett godt samhälle, det är — på auktoritet och på kärlek. Låt kärlekens starka vind blåsa genom ditt hus, arbeta med all flit på att dana ädla traditioner, och det skall vara dina barn godt att i en sådan luft växa upp åt ett offentligt lif. Ur den kärlekens anda, som de der med hvarje andedrag insupa, skall för visso i sin tid födas den kärlek till fosterlandet, som är det innersta vilkoret för hvarje ordnadt samhälles lyckosamma bestånd.
En tjenst, som man ofta kunde vara benägen kalla för en otjenst, har staten gjort hemmet, då den genom sitt skolväsen tagit barnens uppfostran på entreprenad, till och med den religiösa. Ty så ofantligt missbrukas af föräldrarne denna det offentligas omsorg, att de ofta känna sig rent af frikallade från hvarje omsorg för egen del. Och olyckligare kan det knappast gå.
Ty hvad är det väl då, som skolan kan gifva? Litet, allt för försvinnande litet. Derhän ha vi fört det, att inom skolans område ej längre lifvets allmänna lagar gälla. Ofta en tom, själlös utanläsning, ett inpluggande af ord, der det lifliga barnasinnet fordrar sjelfva verklighetens gestalt.
Hvad ser den lille, der han sitter böjd öfver sin lexa, låt oss exempelvis taga: sin historia? Det är icke de händelser, som författaren i sin framställning velat åskådliggöra, som nu i liflig realitet stå för hans syn. Det är den oeh den sidan, som lexan omfattar, som skall läsas in, oeh från hvilken han ej kan abstrahera. Så fäster sig boklig kunskap sida från sida som bilder i barnets sinne. Men detta är ej verklighet.
För att belysa saken: du minnes kanske, kära läsarinna, ännu i dag slaget vid Lutzen ur din lärobok; slaget vid Lützen —ja, väl, på den högra sidan midt i boken, och så med den stora bläckplumpen der uppe i det venstra hörnet! Och aldrig, aldrig kan du höra detta namn nämnas, än i denna dag, utan att ögonblickligen du har den framför dig — der! — den högra sidan och den svarta plumpen.
Men vi fråga eder: är detta att lära för lifvet?
Nej, för visso ej. En tom lexläsning, en andlig gymnastik — utan anda. Det borde ej gälla hur många sidor jag lärt, utan hur djupt jag lärt. Men det är ej ofta vårt moderna skolväsen räknar efter den synpunkten. Om det endast verkligen vore förhållandet, att barnet visste, hvad det kan göra reda för, och icke visste, hvad det ej kan redogöra för. Men tro vi detta, falla vi i en farlig förvillelse.
Ofta får barnet i sjelfva kristendomens namn lära sig att säga den rena motsatsen, mot livad det sjelft erfarit och tänker. Det
sitter der på examen och svarar på lärarens fråga med sin inpluggade fras, att »jorden är en jemmerdal». Det är en lögn, det tvingas att säga, ty det tror det ej sjelft — dess bättre! De flesta barn förmena ej, att jorde-lifvet dock är så jemmerligt; man ser tingen i ett skärare ljus i de åren.
Men bevars väl, vi tvinga på de små våra egna, utvuxna begrepp. Och så skola dessa »andliga småttingar» så att säga gå och bära på »fars stora kläder», hans stora ord, som de slätt icke passa i.
*
Modern pedagogik har insett det skadliga i detta själlösa pluggsystem. Man har sökt undvika Schylla, men man stötte på Charybdis. Man har lemnat ett ondt för att råka hufvudstupa i ett annat. Se här, hvar man trott sig finna vägen.
Läraren lemnar boken å sido och berättar i dess ställe för barnet. Derigenom vinnes visserligen mera lif, större åskådlighet. Men märk väl — nu fordrar han, att barnet, dagen derefter t. ex., skall återupprepa det, berätta det samma igen. Följden blir, att barnet från första böljan »biter sig fast» med all sin uppmärksamhet vid det utvärtes af lärarens framställning för att ha stöd för sitt minne. Men det finaste, den andliga innebörden går förlorad.
I längden uppstår, än mer, en vexelverkan mellan lärare och barn; ty den förre, som finner, att lärjungen fäster sig just vid det ytliga, kan ej undgå att omedvetet glida öfver till en ytlig oeh tarflig berättarkonst, om oek från början aldrig så god förtäljare.
Denna öfvergång från bokpluggning till berättelsepluggning kan möjligen i någon liten mån betecknas som ett framsteg; men det har dess värre ej mägtat att bringa undervisningen öfver från torr dogmatik till lefvande anda. Öfver hela vårt moderna skolväsen står som ristadt med djupa drag detta enda ord: kunskap. Ack, att vi kunnat förgäta, att den inskriften i dess ställe måste lyda: lif!
Vinna vi ej på detta område snart en grundlig reform, gå vi i sanning "en dyster framtid till mötes. Nu rycker skolan barnen från hemmen och från praktisk lifserfa-renhet och lärdom. Så starkt sträfvar den efter denna torra, ytliga boksynthet, som vi hedrat med namnet kunskap, att den dervid hindrar och förqväfver den personliga utvecklingen hos våra barn. J. N—g.
För öppna fönster.
r^genom mitt öppna fönster
strömmar luften, mild och ljum, ocli fyller med vår mitt hjerta och fyller mecl vår mitt rum.
Och pennan glider ur handen, som någon den sakta tog — en fe mecl glänsande vingar, en vårnatt född i en skog.
Och tankar, mörka ocli tunga, bekymmer för morgondag, dem tog hon visst äfven med sig. ty glittrande glad, blef jag.
Jag ställer mig midt i fönstret och ho iss lar en lång melocli och svaras ur soliga rymder af sträckande foglars skri —
Af sträckande foglar, som flytta från Nilens dyiga strand till blanka, glimmande fjärdar i de ljusa nätternas land ...
Daniel Fallström.
Fördomar och åter fördomar.
Af Karna.
|j|| Iduns nummer för den IS april förekom-«-*-» mer af vår värderade författarinna Mathilda Langlet en uppsats, »Fördomar» benämd, hvari förf. med lätt ironi och humor belyser några bland de rent af ynkligt löjliga sådana, hvilka nästan hos hvarje qvinna möta oss. Detta har ingifvit mig håg att här tala om en del andra fördomar, som gjort, göra oeh äfven framdeles komma att göra mycket ondt, om vi ej med allvar arbeta för att rensa bort dem; fördomar, som hindra många qvinnor att utveckla sina anlag å det rent praktiska området och i stället tvinga dem in på banor, der de ej alls passa, och der de göra mera skada än gagn.
Men hvarför får då ej hvar oeh en söka sin utkomst inom det fack hon sjelf åstundar, inom det rent praktiska området? Jo, derför att det ej »passar sig», man får ej for »slägtingar», »namnet» oeh flere sådana lumpna skäl. Och den qvinna, hvilken är nog oförskräckt att, trots en hel mängd gamla fordomar och trots slägtens och bekantas ogillande, dock ej bry sig om att aflas bland tusentals mer eller mindre behöfvande efter någon bank-, kontors-, telefonist- eller lärarinnebefattning, utan i stället väljer ett »mindre fint» arbete, hvilka hårda strider, hvilka bittra förödmjukelser, hvilken sårande medömkan får hon ej uthärda! Jag hör nu mången anmärka: »Hvad hon är enfaldig, som fäster sig vid detta; vilja hennes bekanta ej veta af henne, sedan hon valt ett hederligt arbete, så äro de ej heller mycket värda, och det är ingen forlust att mista dem.» Ja, detta låter helt förståndigt, men — de flesta af oss hafva, i högre eller lägre grad, en viss stolthet; det är tungt att se sina forne umgängesvänner gå förbi utan en helsning eller vänlig blick, bittert att veta sig ej hafva förtjent deras ringaktning annat än genom sitt enkla arbete eller handtverk. Låt vara att stoltheten är en smula falsk, ja, fåfäng, de flesta af oss hänga dock fast vid den umgängeskrets man från barndomen tillhört, man må nu stå i adelskalendern, slägtkalendern eller ingen kalender alls.
Jag vet t. ex. en flicka, ett par och tjugu år, hurtig, dugtig och företagsam, tillhörande en s. k. fin familj. Hon hade från sin spädaste barndom vårdats af en förståndig, tänkande mor, men af en något fåfäng far. Modern dog ty värr, innan Betty fylt 18 år. Husets umgänge var stort, och Betty var ej mer än 17 år, då man förlofvade bort henne, än med den ene, än med den andre. Så dog fadern, oeh nu stod hon ensam, — på faderns sida hade hon nog några slägtingar, men hade aldrig känt sig dragen till dem, — det allmänt som solidt ansedda boet visade sig efter bouppteckningen lemna föga eller intet öfver till dottern. Hon lade nu in ansökningar om plats
154
På sidan nämns Daniel Fallström
Källa: Project Runeberg · ·



































































































































































































































