Sida 93
1891 I DU N 93 där gamla komma fram, och så lärde hon sig att sy handskar, hvarefter hon genast genast fick arbete af en handskfabrikör. Denna sömnad kunde hon utföra, medan hon gaf muntlig skolundervisning åt barnen samt afhörde deras läsöfningar, och på detta sätt hade hon en biförtjänst, ända tills barnens stora anlag tvungo föräldrarne att sända dem till ett läroverk. Men under de år, som modern undervisat sina egna små, hade andra mödrar bedt henne att läsa med ett par mycket obändiga pojkar, hvilket allt verkade så utvecklande på denna egendomliga lärarinnas språkkunskap, att hon en vacker dag, då det där gamla åter ville fram, tog sig före att öfversätta ett större arbete. Hon visste lika litet, som den stora mängden vet, om sättet att gå tillväga för att få fot inom detta arbetsfält; men hon tyckte, att det låg närmast till hands att vända sig till någon af tidningsredaktörerna i samma stad. Hon kände ingen af dem personligen, men genom att gifva akt på de skilda smakriktningar, hvilka af de olika tidningarnas följetonger representerades, gjorde hon lätt sitt val i öfverensstämmelse med anda och stil i sin öfversättniDg. Och så begaf hon sig utan vidare till redaktören. ■ Jag tror, att både första, andra och tredje försöket misslyckades och hon fick sina arbeten tillbaka. Hon genomläste dem, såg »kråkor» tecknade här och där i marginalen, och hon välsignade den främmande hand, som därmed gjort henne uppmärksam på bristerna. Och så försökte hon ånyo, tills hon lyckades. Begåfvad med ett ganska stort språksinne, arbetade hon sedan både fort och väl, men då jag en gång sporde henne, om hon kände sig nöjd med denna verksamhet, blef svaret: »Nej, men det betalar sig något bättre än sömnad.» Hon gjorde allt sitt arbete plikttroget, men synbarligen utan glädje. Men under allt detta famlande blef hennes själ dock frigjord från fördomarnes band, och när hon så ändtligen blef förd därhän, att hon lade lif, framtid, alla sina anlag och gåfvor i dens hand, som skapat och danat henne, då kunde hon också med jublande fröjd gripa med båda händer om den gärning, hvartill hon blifvit ämnad från början. Hade denna kvinna ännu befunnit sig i sitt famlande tillstånd, så är jag viss om, att hon, med ögat öppet for modets kraf, skulle ha insamlat af höstens färgprunkande bladkvistar och fällda blad. Hon skulle ha strukit några af dem torra med ett hett strykjärn, hon skulle ha kallpressat andra; hon skulle ha blekt och färgat gräs, säf, mossa och de hundratals andra svenska växter, som lämpa sig för vinterbuketter och dekorationer. Hon skulle i blomsterhandlarnes fönster ha sett blomsterhorn och korgar af björknäfver, bronserade saker, förfärdigade af pinnar, blomsterställningar i naturfärg af grenar med mera dylikt, allt, allt införskrifvet från utlandet, och hon skulle ej gifvit sig tillfreds, förrän hon från närmaste skog eller vedbacke skaffat sig råämnen till dylika arbeten. Ty lika säkert, som det var orätt af henne att af yttre förhållanden och trånga sinnen låta förmå sig att ända upp i sin medelålder nedkämpa sina gifna anlag, så att hon därför måste genomgå mycket, lida mången sorg, lika visst är, att hennes sätt att taga upp det närmast liggande arbetet och utföra detta så samvetsgrannt och så väl, som hon förmådde, ledde henne till en djupare andlig utveckling, hvilken i sin ordning slutligen bar henne fram till hennes rätta plats i lifvet. Till dessa många, många utåt spörjande människobarn vill jag här rikta den uppmaning, som jag under många år ställt till de flickor, hvilka jag i vårt hem haft glädjen att undervisa: Söken reda på edra gåfvor och anlag, bären dem fram för eder skapare, och låten honom helga dem och eder, samt följen så eder kallelse, antingen världen kallar edert yrke simpelt eller fint, och I skolen finna, att själen får sabbatshvila och sabbatsfröjd äfven under den mest ansträngande verksamhet, vare sig att det är själs- eller kroppsarbete! Men hur mången bland oss står ej på lifvets middagshöjd med så tillplattade, så andligt försnörda själsgåfvor och anlag, att det är svårt, äfven för människan själf, att finna Guds tanke och afsikt med henne. Dessa vill jag råda att — om de söka någon verksamhet — taga upp det närmast liggande arbetet, utan att först spörja utåt i alla väderstreck efter likt och olikt och utan hänsyn till, om flärd, fåfänga och blindt högmod ropa, att det ej passar sig för deras samhällsställning. Var så trogen i det du har för händer; men blicka jämt inåt i dig själf, och du står kanske ändå en dag ansikte mot ansikte med den gudstanke, som du begrafvit under lumpor och bråte, och, liksom min gamla vän, skall du jublande utropa: Jag har funnit min gärning; världen må kalla den simpel eller fin; min Gud och mitt samvete säga mig, att jag nu är på min rätta plats! Kvartalsprenumeranter uppmanas att ofördröjligen förnya prenumerationen, enär upplagans storlek i god tid måste bestämmas och senkommande löpa risken att bli utan ett eller annat af kvartalets första nummer. En Vinterpoet. För Idun af Tor Hedberg. » et lilla förmaket såg varmt och gästvänligt ut med sina gammaldags rymliga möbler, sina hemväfda gångmattor öfver den nya brysselmattans brokiga mönster, med det lustigt flammande skenet från brasan i den gulgröna spiseln och med lampans stillsamma, förtrogna sken borta i vrån vid fönstret. På väggarna hängde några gamla porträtt, framåtlutade liksom för att bättre kunna hålla öga på hvad som försiggick i rummet; ihärdigt stirrande ned från dunklet, som lägrat sig uppåt väggarna, stora, runda ögon med tunga ögonlock, gustavianska näsor och mungiporna uppdragna till ett gammaldags, konstladt leende. Deras ättling, som gick af och an på golfvet med oregelbundna steg, ökande och saktande farten allt efter som känslorna inom honom stego och sjönko . . . men dock af gammal vana hållande sig på gångmattornas tillåtna vägar, log också han; men det var hvarken gammaldags eller konstladt, hans leende, — det var stort och saligt, — höll sig icke endast till den breda munnen med de starka hvita tänderna, utan lekte och lyste i hela ansiktet, — bröt stundom ut i ett halfkväfdt, förnöjdt skratt, som skakade skuldrorna, och drog sig så tillbaka för att ligga och lysa som muntra kol i ögonen ; det var en hel glädjebrasa, som brann inom honom och kastade lika många flammor öfver ansiktet som brasan därborta i den gulgröna spiseln. Händerna höll han på ryggen och knäppte då och då med fingrarne. En person, som halflåg i soffan, rökande en cigarr, följde honom med ögonen, ooh log äfven han, men en smula ironiskt och öfverlägset. Endast då den andre fick ett af sina skrattanfall, smittades han så pass, att ironin försvann ur hans leende. Han var några och trettio år, tämligen fet, men med ett ansikte, hvars blekhet och något slappa drag tydde på öfveransträngning. Det fordrades icke någon synnerligt utvecklad iakttagelseförmåga för att igenkänna läkaren hos honom. Plötsligt hördes en kort, skarp knackning på dörren ut till salen, den öppnades utan afvaktan på något: »kom in», och ett långt, magert fruntimmer på femtio år inträdde, bärande en bricka med glas och buteljer, som hon ställde på bordet borta vid fönstret. — Inom glas och ram skulle hon gjort heder åt den ärevördiga samlingen på väggarna; det behöfdes icke mer än att mungiporna, som nu hade en dragning nedåt, vinklades uppåt en smula; annars var allt, som det skulle vara: samma ögon med sin stilla, runda blick under de tunga ögonlocken, samma gustavianska näsa, samma låga panna med det gråsprängda håret nedkammadt öfver tinningen, så att den bildade en likbent triangel. Men ännu så länge hade det sig icke så lätt att sätta faster Kristiana inom glas och ram; med långa, tysta, ograciösa steg ströfvade hon från morgon till kväll genom huset, och skramlet af nycklar gick före henne och bebådade hennes ankomst; då gällde det att passa upp och styra rätt kurs, så vida man inte ville bli öfverseglad, ty faster Kristiana hade sitt eget, gammaldags sjökort, hon; men småbåtarne köllo sig gärna i hennes farvatten, ty det hände icke så sällan, att det där skramlet af nycklar bebådade skaffning, och höll man sig då framme, kunde man lätt få sig en näfve russin eller ett par sviskon eller några andra godsaker. Det var tradition inom huset, det, och faster Kristiana höll på traditionen; äfven utom glas och ram gjorde hon heder åt de gamla på väggarna. »Nå, faster Kristiana ... hur är det?» Glädjebrasan slocknade för ett ögonblick, och blicken blef spörjande, orolig. »Jo, nu sofver hon.» »Sofver hon? Det är väl bra det?» »Om det är bra, ja, du kan ju fråga doktorn, efter som jag inte begriper någonting,» kom det med ett halfhögt mullrande. Doktorn reste sig upp och svarade på den spörjande blicken med ett: »Ja, visst är det bra.» »Nå, men »han» då?» »Jo, han sofver också.» Det började åter på att dra i mungiporna, och så stod hrasan på nytt i full låga. »Skulle kanske doktorn vilja ge sina föreskrifter för natten,» sade faster Kristiana med ett något sötsurt leende, »så att jag inte går och gör några dumheter.» »Åh, det är nog ingen fara,» sade doktorn med ett försonande leende. »Jo, se jag vet nu inte annat, jag, än det
På sidan nämns Tor Hedberg
Källa: Project Runeberg · ·
























































