Idun: 1891

116 ! D U N 1891 nog, och mau skulle med tacksamhet vilja begagna sig af deras goda råd och erfarenhet. Arkitekter och andra konstnärer komma ju ofta rätt långt med dem. Men den späda brodden af dilettanternas spirande idéer förfryser ofelbart under deras isande kritik. Men hvarför dä, hör jag invändas, denna äflan efter själfständighet i hemmen i vårt allt mer och mer uniformerade lif? Jo, just därför, att ännu är lifvet sådant, att denna uniformitet är icke blott en plåga, utan ett ondt, hämmande och förkväfvande; själfständighet och personligt initiativ åter en styrka, en insats till godt. Och vågade man blott börja med att vara själfständig på det området, där dock hvar och en obetingadt är egen herre, hvem vet, om man icke skulle få se flere själfständiga, utvecklade individer? Våra släktregister. å vi här anmäla en i offentligheten framträder- dande ny länk af ett sedan flere år fortgående serieverk, sker det för alt påpeka ett företag, som för hela vårt folk är af det högsta värde och som i fullt mått förtjänar det mäktiga understöd, som kan komma detsamma till del från damernas sida, Det är icke alltid för den stilistiska fulländningens skull, icke ens för det fängslande och spännande i själfva innehållet, som ett literärt arbete blir intresserande. Det kan få en sådan egenskap äfven då det framträder i den mest torra och schematiska form, ja till och med om det blott innehåller namn, årtal och släktregister — jnst detta, som vid den historiska skolundervisningen gäller som det mest afskräckande af allt. Ja, regenthusens släktregister, bataljernas årtal och diverse mer eller mindre »politiska namnlistor», — de voro just icke så synnerligen angenäma. Men annorlunda blir förhållandet helt säkert, då fråga är om vårt eget och våra bekantas släktregister och de, låt vara torra, men ändå mången gång önskvärda uppgifterna om deras lefnadsöden, ålder, dödsår m. m. Det uppstår i det dagliga umgänget så ofta fråga om en persons släktförhållanden, om spridningen af en stor syskonkrets åt olika håll, om bekantas ålder, om atlidna personers dödsår och mycket annat af samma art. Ofta får man då lemna den uppkastade frågan obesvarad, ty man har icke till hands någon sakkunnig, som kan lemna den önskade upplysningen. Huru gärna skulle man icke då vilja hafva att tillgå en lätt handterlig uppslagsbok, som fullständigt och tillförlitligt samt utan att kräfva något besvärligt letande lemnade alla de åstundade upplysningarna. Detta önskemål är nu till stor del förverkligadt och blir det allt mera — tack vare protokollssekreteraren Örnbergs »Svenska ättartal», hvars sjätte årgång nyligen utkommit. Ett arbete af ofvan antydda art har ridderskapet och adeln länge haft i Anreps »ättartaflor» och »adelskalendrar» ; enhvar känner nog, huru man ofta varit intresserad af att rådfråga dem. Men de ofrälse släkterna, hafva de icke samma rätt och ofta nog äfven samma intresse som de adliga? I teorien har man väl besvarat den frågan jakande; men då det gällt att komma »from sounds to things», då hafva forskarne länge bäfvat tillbaka för det oerhörda besvär, de stora kostnader, som med ett sådant samlingsverk nödvändigt äro förknippade. Tacksamt må då erkännas, att hr V. Örnberg ej skytt dessa svårigheter, ej heller ämnar göra det. År 1885 började han utgifvandet af »Svensk släktkalender» som genom orden »första årgången» på sitt titelblad utlofvade årlig fortsättning. Löftet har sedan infriats, i högre mått än man kunnat vänta, ty de följande årgångarne hafva tilltagit i omfång och fullständighet. Från 1889 utkomma de under sin nya titel »Svenska ättartal». Nu inbjudes till subskription för årgången 1891. Genom att teckna sig för denna, ja väl äfven för föregående årgångar kunna damerna understödja företaget. En ännu värderikare uppmuntran skulle komma detsamma till del, om damerna samlade och insände uppgifter om sina egna eller sina bekantas släkter. O. S. En gammal dansfru. /A.,! Äfven för den generation af Idans läsarinnor, hvilken är ur dansen oeh nu endast däraf har den glädje, som anblicken af döttrars eller dotterdöttrars oskyldiga fröjd i de luftiga ringarna kan skänka, är hennes personliga minne väl obekant, hon, den gamla damen, hvars onekligen nobla och mycket distinguerade anletsdrag här synas. För den nämnda generationen piruettera i deras minnens camera balettmästar Selinder, hr Ekström, Wendela Åberg, Amalia Helmuth och »gamla fru Lönbohm» såsom de där ledde deras första stapplande steg in i Terpsichores soliga helgedom. Men en och annan af samma generation bevarar bland bleknade hågkomster måhända, hvad hennes mor eller mormor berättat från sin barndom, då dansskolan kanske togs mera aux serieux än i våra dagar, och då man — för att citera Sehlstedt — gick på bal ej för att skräpa, men dansade med lif och själ; man fick, som nu, ej benen släpa: det var en plikt att dansa väl; och fanns förmågan ej, men viljan, man benen snart till lydnad tvang; man spegeln satte ned på tiljan till öfning uti battemang. Och då skymtar kanske namnet Marie Strömberg fram. Säkert är, att man knappast kan få tag i någon svensk landsortstidning från medlet af 1790 talet till in på 1820-talet (i de norska tidningarna ännu längre), där man icke då och då finner annonser, däri fru Strömberg, elève af balettmästar G-allodier, tillkännagifver, att hon anländt till staden för att lemna uppväxande unga demoiseller och herrar »undervisning i alla slags nu brukliga danser, såsom menuett, contradans, engelska danser, la nouvelle Allemande, vals och skotska danser med de moderna pas des glissade en variation och pas ballotté» eller »i de nya moderna pas chassé battues, chassé trois-pas och chassé battues en tournant, tillika med flere variationer i två tredjedels takt. » Hvad Maria Christina Strömberg personligen beträffar, kunna vi ej ens uppgifva hennes flicknamn. Vi veta blott, att hon var född i Stockholm den 10/12 1777, förmodligen fått dansundervisning i Kongl. operans elevskola, samt att hon som helt ung kom till Seuerlingska teatersällskapet; vidare att hon, hvilken — i likhet med, efter hvad det tyckes, de allra flesta kvinliga sujetterna vid detta sällskap — var såsom enskild person i allo aktningsvärd, tidigt blef gift med Johan Petter Strömberg, omvexlande skådespelare, tobaksfabrikör (i Uddevalla och Kristiania), egendomsagent, teaterförfattare och teaterdirektör (det sist nämnda en kort tid i Göteborg och dels en längre i den norska hufvudstaden) samt tillhörande den urgamla, alltid aktade stockholmska tobaksfabrikörsläkten Strömberg, hvilken ännu fortlefver, dels under eget namn, dels uppgången i eller befryndad med de ej mindre aktade familjerna Alrutz, Meurling, Lagerheim, Liljewalch, Björlin m. fl. Teaterdirektören J. P. Strömberg dog i Kristiania 1828 och öfverlefdes af sin maka i ett fjärdedels sekel eller till 1853, då hon, äfvenledes i Kristiania, afled i kolera. En son till Johan Petter och Marie Strömberg var den för omkring 20 år sedan bortgångne, ännu af många stockholmare lifligt hågkomne fabrikören Johan Gustaf Strömberg, på sin tid en af vår hufvudstads mera framstående borgare, känd som berömd snusfabrikant samt äfven som en högeligen begåfvad musikalisk personlighet, stiftare, pä 1830-talet, af det s. k. Musiköfningssällskapet, själen i det teatraliska sällskapet »Aurora» m. m. En sonson till denne, handl. August Strömberg, innehar den för släkte efter släkte af stockholmare välbekanta tobaksaffären vid Nybrobacken. En af Kongl. Dramatiska teaterns täckaste och älskvärdaste prydnader på spinnsidan är en sondotterdotter af samma konstnärspar. Genom en annan kvinlig ättling af Marie Strömberg har Idun satts i tillfälle att här meddela en kopia af en i familjens ego bevarad blyertsbild af den gamla dansfrun. Från hennes pigga ögon, majestätiska näsa och energiska läppar liksom tycker man sig ännu förnimma en lystring: Faites attention, mes jeunes demoiselles! S:t Germain. Modern erotik. Några bagateller i ett vidlyftigt ämne af Alvar Arfwidsson. III. Det gamla, evigt unga. J Tansmannen gycklar med allt mellan him- ^ mel och jord — ehuru han nog ej menar så illa därmed —, och att äktenskapet ej skall gå fritt, faller af sig själft. En skämtare gjorde t. ex. en gång upp en parisisk äktenskapsstatistik, som jag i förbigående ej kan neka mig nöjet att meddela er : Hustrur, som förlupit sina män ............... 1.132 Män, som förlupit sina hustrur ............... 2,348 Lagligen skilda makar ............................... 4,175 Äkta par, som lefva i öppen strid med hvarandra 17,345, sålunda olyckliga makar..................................................-........ 34,690 Äkta par, som i hemlighet lefva i strid med hvarandra 13,273, sålunda ........... 26,546 Äkta par, som äro likgiltiga för hvarandra ........................................ .................- 110,480 Äkta par, som anses lyckliga ............ ...... 6,350 Äkta par, som nära nog äro det----------- 274 Äkta par, som verkligen äro lyckliga----- 26 Det är ju rätt lustigt, det där, och så hemskt, se’n!