Sida 435
1891 I DU N 435 ctmla mormor. Berättelse af Adolf Hellander. a, det är i dagarne jämnt hundra år, sedan Jcl gamla mormor föddes, men nu hvilar hon sedan sju år tillbaka under snötäcket därute i den stora tysta staden utanför Norrtull, och ett litet enkelt svart kors bland de mångtusende andra visar platsen, där hon sofver sin fridfulla sömn. Gamla mormor — vi behöfva icke känna henne under något annat namn, ty så hade barnen i trakten, där hon bodde uppe på Södermalm, benämnt henne under mer än tre decennier —■ hade ett barns sinne, en ängels godhet och, själf gifvande, drog hon allas kärlek till sig. Och dock hade hennes lif ingalunda varit en dans på rosor. När man förnam, hvad hon hade genomgått under sitt långa, sträfsamma lif, kunde man förvånas, öfver att så mycken kraft och själsstyrka oförminskad kunde bo i denna lilla späda fina varelse, hvars halfskumma ögon ännu vid nittio års ålder blickade så gladt omkring sig. Långt bort i Värmland stod hennes fattiga föräldrahem, och minnena från hennes hembygd och barndom gömdes som heliga reliker i hennes hjärta. De väldiga skogarnes högtidliga tystnad, den breda Klarälfvens majestät, folkets gamla sedvänjor och lekar hade hos gamla mormor bibehållit en tjusningsmakt, som sedan gaf lif och färg åt hundrade sagor och sägner, till hvilka de unga andlöst lyssnade. Det var icke sagor af idel ljus och fröjd, de egde äfven djupa skuggor. Klart mindes hon den stora nöden under kriget 1808—1809. Allt manfolk drog ur huset, jorden låg oplöjd, ladorna stodo tomma, vintern var förfärlig, de hemkomna landtvärnsmännen spredo fältsjukan, och i fattigmans stuga blandades bark i kornbrödet. Djupt i sin byrålåda förvarade gamla mormor, väl inlindadt, en bit mörkt, skrumpet bröd från dessa olycksår, och då hon visade det någon gång, blefvo barnaögonen så förunderligt allvarsamma. Men åter gick en ljusning öfver landet och hvar och en grep nya tag för att skapa en ny, lyckligare tid. Gamla mormor var en ungmö om aderton år, då hon till Stockholm fick följa med en värmlandsfamilj, i hvars hem hon förblef några år, till desä hon, följande sitt hjärtas val, trädde i brudstol med en ung, fattig man. Om den närmast följande tiden talade gamla mormor aldrig. Nog af, efter några få år stod den unga makan som enka, med två små döttrar i ett sköfladt hem. Nu började kampen, en strid, i hvilken modet och styrkan i en kvinnosjäl pröfvades. Fjärran från sin hembygd, utan ringaste penningmedel, nästan utan vänner, gällde det för den unga enkan att med sina två händer skaffa hem och bröd åt sig och barn. Men Gud stod vid hennes sida och hade skänkt henne en spänstighet, som icke lät sig böjas, och därtill en mångsidighet, som ständigt öppnade henne nya, om äfven små förvärfskällor. Hon sydde och spann, stöpte ljus och gjorde pallar och dynor, yäfde mattor och tillverkade choklad, klädde brudar och svepte lik, förfärdigade de allra märkvärdigaste leksaker och dockor, och på så sätt, under ett nästan öfvermänskligt arbete, dag ut och dag in, med få timmars nattsömn, hade hon efter år af mödor hunnit så långt, att hon åtminstone vågade andas ut. De båda döttrarna hade nu väst upp och voro henne till kraftig hjälp, och under samfäldt flitigt arbete framlefde den lilla familjen nu lyckliga dagar. Den ensamma kvinnans ensamma mångåriga kamp hade väckt beundran, och en ny vänkrets slöt sig trofast till henne. Så blef den ena dottern gift, nya år kommo och gingo, och så ljödo för första gången de jollrande orden »gamla mormor» från en liten parfvels läppar. Men hur ungdomlig var hon ej! De långa, bekymmersamma åren hade väl stänkt litet silfver i håren, men smärt och rak var gamla mormor som en ung flicka, dansade som en sylfid och ville aldrig förtröttas i arbete. Och öfverallt där barn funnos, skockade de sig samman kring henne — kring gamla mormor. Det var något ljust och varmt, som utstrålade från henne. När hon satt midt i barnaringen, tedde hon sig som en ren, hvit lilja, omgifven af nyutspruckna rosenknoppar, och satt någon liten sorgtagg i barnahjärtat, så försvann den strax vid gamla mormors smekning. Ett hårdt, klandrande ord kom aldrig öfver hennes läppar, friden följde troget i hennes spår, och frid lyste ur hennes milda ögon. Gamla mormors andra dotter förblef ogift och öppnade på äldre dagar en småbarnsskola. Timmarne kunde vara långa nog för de små, där de sutto på sina pallar kring lärarinnan, och många längtande blickar riktades nog genom fönsterrutorna ut till det strålande solskenet. Då öppnades dörren till det inre rummet helt tyst och ett hvitt, mössprydt hufvud tittade ut och nickade så vänligt. Då var revolutionen färdig, disciplinens band lösta. Med ett unisont »gamla mormor!» rusade smågossar och småflickor upp, skolböcker och griffeltaflor kastades huller om buller och tjugu par små armar famnade ooh snurrade om den lilla gumman. Det var högtidsstunder för de små under de tröga timmarne. Alla små hemligheter skulle förtros åt gamla mormor och alla tvister slitas af henne. Led det åt juletid, så gällde det att få komma in i mormors allra heligaste, i hennes lilla verkstad, för att fa betrakta alla de härligheter, hon med sina flitiga händer sysslade med. Det utgjorde belöningen efter skoltimmarne. Barnen stannade beundrande innanför dörren och betraktade julbockarne, stora och små, hvilka stodo uppradade på det gamla pärlfärgade matbordet. De förgyllda krumhornen böjde sig sirligt och glaspärlögonen blickade så trolskt på barnskaran. Men det bästa af allt var ändå den stora gunghästen, som stod på golfvet. Den var mormors mästerstycke. Den var stoppad och hade ludet skinn och man och svans af tagel och hade sadel och stigbyglar och »var alldeles precis som en riktig häst». Och barnen klappade »Pâlie» och fingo gunga i tur och ordning och betraktade gamla mormor med beundran. Dessa jularbeten voro hennes sysselsättning, ännu sedan hon hunnit in på nitti-talet, och med den förvärfvade penningen skänkte hon julglädje, icke blott åt de sina, utan ock åt många fattiga små i grannskapet. Men hennes vackra lefnadssol dalade sakta. De klara, goda ögonen blefvo matta, och de flitiga händerna började darra. Då kände sig gamla mormor vemodig »Jag börjar bli gammal» —brukade hon säga—»och är ej mer till någon nytta, och då är det bäst att få dö.» För öfrigt bibehöll hon sina själsförmögenheter, hennes minne från gamla tider var beundransvärdt, scener från hennes barndom i det gamla kära Värmland skildrade hon varmt i poetiska ord, och så talade hon om barnen, alla dessa barn, som sedan vuxit upp och själfva blifvit mödrar och fäder, men alltid infunnit sig på högtidsdagar, åtföljda af sina barn, för att helsa gamla mormor. En dag trädde sakta inom dörren en solbränd, bredaxlad man med långt skägg, och den gamla nittiåriga neg så djupt, men den starke mannen slöt den lilla späda gumman i sina armar, lyfte henne upp i sin famn och frågade, »om ej »gamla mormor» kände igen lille Arvid, som suttit på skolpallen och gungat på mormors julhäst och hört så många vackra sagor?» —- Nu var lille Arvid en duktig ingeniör och hade skapat sig en ställning i den stora republiken på andra sidan oceanen, men när han återsåg sitt fädernesland, ville han bland sina första besök helsa sin barndoms gamla vän. En annan gång stod en blek ung man med drömmande ögon inför henne och såg så innerligt mildt på den gamla. Hur många gånger hade hon ej kysst bort »lille Gustafs» tårar, då lexan var för svår. Nu var han filosofie doktor, hade varit ute och fått drömma på Italiens klassiska jord och skref vackra sagor och sägner, vackrare kanske än dem gamla mormor kunde, men han kom dock för att i hennes ögon se den sista glansen af så mycken fromhet och barnakärlek. Ähja, hon mindes dem nog alla — mycket väl, — men de små hade blifvit så stora ... så stora. En härlig junimorgon, då solen därute i naturen kysste jorden varm, då trädens fina, ljusgröna blad svällde af lifskraft och fågelskarorna sjöngo jubelsånger i skyn, slumrade gamla mormor längre än vanligt. Hon log så barnagodt och tycktes hviska: »Väck mig icke, mina kära, jag är så trött!» Ingen störde hennes sömn, ty hon hade somnat in för alltid — och himlen hade vunnit en ängel mer. Men de godas och frommas minne lefver. Iduns anmälan för år 1892,hvilken återfinnes å sid. 436 i detta nummer, torde noga genomläsas. Den innehåller nämligen intressanta meddelanden för det kommande året-Innehållsförteckning. Konungahusets yngste. — Julkväde till kvinnan; af Frithiof Holmgren. — Betleherasstjärhan ; af K. A. Hagström. — Tant Lovas juldag; ^ af Elin Ameen. — Fattiga barns bespisning; af J. U. Baath. — Pappa kommer; af Gurli Linder. — Gamla konsulinnans julbref; berättelse af Ave. — I skogen; af Kristian Winterhjelm. — Julstök och julklappar; af Mathilda Langlet. — Den första snön ; af Daniel Fallström. — Att taga och att gifva ; af Helena Nyblom. — Pastorskans stora middag; skiss af Anna Wahlenberg. — Fågelbo; af Johan Nordhng. — Martin skoflickaren ; efter Leo Tolstoys saga »Där kärleken är, där är Gud», af Charlotte Lindholm. — Sommarferier; skiss af Vilma Lindhé. — Ett intryck från Eugeniahemmet; af Mathilda Roos. — Helsning; af Ernst Beckman. — Efter femton är; teckning af Cecilia Bååth-Holmberg. — En spelmanshistoria ; af Selma Lagerlöf. — Jussuf; af K. A Melm. — Småttingar; af Amalia Fahlstcdt. — Julafton i Rom; af Georg Nordensvan. — Ett julkalas; af Snorre. — Julstämning; pianostycke af Elfrida Andrée. — Vesuvius; af V. E. Oman. — Gamla mormor; af Adolf Hellander. Otto 76 77, Order till landsorten expedieras mot postförskott eller järnvägsefterkraf.
På sidan nämns Georg Nordensvan, Daniel Fallström, Frithiof Holmgren, Anna Wahlenberg, Ernst Beckman, Elfrida Andrée
Källa: Project Runeberg · ·
























































