Sida 112
h, (Efter Saxe.)
orgonfjesket.
»Gud signe den, som först fann sömnen opp!» Som Sancho Panza sÀger Àfven jag.
Gud signe honom till bĂ„dâ sjĂ€l och kropp, och detta sĂ€rskildt för hans Ă€dla drag, att ej för sig och för sin egen vinning han tog patent pĂ„ en sĂ„ skön uppfinning!
Ja, signe Gud den sömnen först uppfann!
(jag mÄste sÀga det Ànnu en gÄng).
Men den mĂ„ bli fördömd, om ingen annâ, han rĂ€ckas mĂ„ fy skam pĂ„ lĂ€ngsta stĂ„ng och evigt bli en tupp i afgrundstrĂ€sket â han som fann pĂ„ det dumma morgonfjesket.
»Stig upp med lÀrkan, gÄ med den i sÀng!» En grÄtmild uggla visst den tanken klÀckt; men jag betackar mig för dylikt flÀng, att rusa upp förr*n dagen knappast brÀckt. Gaf lÀrkan blott sig ro till klockan Ätta, uti maximen fanns dock nÄgon mÄtta.
Just morgonstunden Àr, för folk honnett, den gyllene sömnens tid; hvar dam af verld, jag hoppas det, skall deri ge mig rÀtt.
Ben som ej dÄ fins pÄ sin hufvudgÀrd, Àr ej af ton, om annars ej den fjesken Àr nÄgon rucklare som trÄr till besken.
Jag vet en skald, som sjöng om morgondagg, och hur han arla satt vid kÀllans brÀdd,
