Sida 86
Almas julminnen.
(En berättelse, som ej slutar med bröllopet.)
När Alma börjar återkalla i fantasi’n de flydda dar, hon tänker, att bland fester alla den största vigt dock julen har.
Yäl är hon »barn af sina nycker», men nygift fru; och om likväl hon denna årstid gladast tycker, så har det kanske sina skäl.
Hon visst från början blifvit tagen till skötebarn af lyckan opp, ty en julafton — just på dagen — hon föddes hit, den späda knopp.
Hur brådt familjen fick i stöket, hvad öfverraskning, spring och skrik: sjelf »lillan» öppnade besöket med en behaglig jul-musik.
Hon växte till, blef »stora flickan», och sattes så i en pension, — kom regelmässigt hem, just veckan näst före jul, på permission.
Hon fick på julkalas sig öfva i dans, blef kär i en_ kadett, som var nog djerf att kyssar röfva — förstås, med »pant-lags» fulla rätt.
Snart lades bort den »korta drägten»; hon, fullväxt, skulle få en man.
En gång till jul var samlad slägten.
I »kusin Adam» då man fann
