Sida 117
en ... olösa.
(En bit prosa af Aâ st)
Den . . . olösa â sĂ„ stod der skrifvet pĂ„ ett papper, som jag nyligen vid mitt tilltrĂ€dande af en ny bostad fann in- stucket bakom kakelugnen. Det vill dock egentligen sĂ€ga, att just imellan *De?/* och *. . .olösa* hade en stor blĂ€ckflĂ€ck pĂ„ ett synbarligen plumpt sĂ€tt tagit plats. Naturligtvis anade jag mig genast till meningen; der hade stĂ„tt och stod Ă€nnu, fastĂ€n till hĂ€lften osynligt för mina icke mer Ă€n menskliga ögon: *Den trolösa* âdet var ju sĂ„ tydligt, att man till och med kunde tro pĂ„ det, i trots af den svarta flĂ€ck, som pĂ„tagligen genom en, om just inte nyck af ödet, sĂ„ Ă„tminstone af pennan helt ofrivilligt lagt sig imellan.
*Den trolösa*? HÀr mÄtte det ha varit frÄga om ett kÀrleksdrama, kanske till och med en familjedram! Med en kÀnsla, som vanligt folk plÀgar kalla *nyfikenhet*, men som hos mig tar form af vetgirighet, med en kÀnsla af hög *vetgirighet* lÀste jag nu vidare:
*Den . . . olösa hade tagit af frÄn stora vÀgen vid en liten s. k. byvÀg . . .*
