Sida 75
yf Pastor X., sjelf en goddagspilt,
men njugg och snål mot sina tjenare, plägade alltsom oftast servera dessa en sorts välling, hvars förnämsta bestånds- del utgjorde vatten. Tjenarne förlorade imellertid till sist tålamodet och en vacker dag, då dessa efter slutad måltid skulle begifva sig ut till sitt arbete och pastor X. följde efter för att se om de gjorde sin skyldighet, stannade drängarne, stälde sig på hufvudet och ruskade med fotterna. Pastorn stirrade af förvåning, synnerligast som drängarne, efter att ha gått en stund, upprepade samma manöver.
•Hvad kommer åt er?* ropade pastorn. *Jo*, sade den ene på sitt breda landmål, *ja’ sV säja pastorn, att vällinga vi feck te medda va så tönn, att om vi inte i väre mä (ibland) stå på hufve’, så renner ho så fort ner, en inte kan dra musten ur’na!*
Samme X. var ytterst excentrisk och gick gerna till öfverdrift i sina predikningar, hvilka ofta voro under all kritik. Då han en dag predikade om Men äktenskapliga
2.
