Sida 101
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. De sinnligaste, af materialet närmast betingade
och förlagdt till tiden, måste naturligtvis i någon mån göra sig märkbar äfven i ordvalet.
Det faller af sig själft, att endast i skrift kunna förekomma sådana uttryck som: »På föregående sida finner läsaren bevisen för detta mitt påstående», eller »Omstående meddelas tabellarisk öfversikt af folkökningen i landet». Vidare äro ju här nedan, den ovannämnde och den omskrifne omisskänneliga skriftspråksuttryck; blott en tankspridd kammarlärd kan råka att i misshugg bruka dem i tal. När man i samtal får höra en person kalla sig själf för »undertecknad», så är ju detta blott en skämtsam öfverflyttning från skriftspråkets område till talspråkets.
Men under det att dylika skriftspråksuttryck endast genom misstag eller på skämt kunna brukas i tal, begagnar däremot skriften i stor skala och utan minsta betänklighet uttryck, till hvilka talet ensamt tyckes hafva eganderätt.
Man kan, utan att på något sätt väcka anstöt, skrifva t. ex.: »Jag har nyss sagt, att så är; jag skall strax omtala, hvarför det är så.» Och därvid begagnar man ju uttryck, som åsyfta tid och talande. Noga taget år ju detta endast en fiktion. Och denna fiktion kan naturligtvis äfven användas så, att läsaren framställes som en åhörare. En författare kan, då han syftar på något, som står ett
Källa: Project Runeberg ·