Sida 104
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
högprosan mycket närmare samtalsspråket, än hvad normalprosan (mellanprosan) gör.
Det är naturligt, att samtalsspråket till sitt lynne bör vara lifligare än normalprosan.
I det otvungna, oförberedda talet gifver man strax sinnlig gestalt åt sin tanke eller känsla, omedelbart sedan man förnummit dem, och utan att hafva underkastat dem en lång pröfning, sådan som de måste undergå, innan de hinna affattas i skrift. I omedelbarhet och liflighet kommer därför det otvungna samtalsspråket närmast tankespråket.
Och vanligen behöfver man icke heller minska denna omedelbarhet eller dämpa denna liflighet. Ty vid samtal riktar man ju sitt tal vanligen blott till en person, eller ock egentligen till en, om ock andra tillfälligtvis höra på. Man iakttager på åhöraren sina ords verkan och har så tillfället öppet att genast göra förbättrande tillägg, om det behöfves. Man vet också, att det hörda ej hinner så noga pröfvas, och att fordringarna på exakthet i otvunget samtal ej äro synnerligen stora. Man vet, att åhöraren hellre ursäktar ett och annat mindre träffande eller t. o. m. oförsiktigt uttryck, som i hastigheten undfaller den talande, än han finner sig uti ett långsamt och släpande, om än aldrig så korrekt och väl öfvervägdt föredrag. Och slutligen drifver själfva närvaron af den väntande åhöraren den talande omedvetet och oreflekteradt till rask framställning.
Annorlunda är det, då man skrifver. Man har
Källa: Project Runeberg ·