Om svenskan som skriftspråk

då nästan alltid betänketid att granska sina tankar, innan man sätter dem på papperet, medan man gör det, och sedan man gjort det. Man hinner att låta dem antaga en lugnare, mera sansad, värdig och försiktig form. Man vet, att mottagaren lättare i skrift än i tal uppdagar fel, samt att han dömer dem strängare. Man vet, att det skrifna lättare missförstås, då det ju ej förtydligas af betoning, miner eller åtbörder, och att ett missförstånd icke så lätt som vid samtal kan afhjälpas, att det kanske aldrig kan godtgöras. Vidare vet man, att det skrifna lätt kan komma i händerna på andra än den, för hvilken man ämnat det, och att dessa andra sannolikt icke hafva lika goda förutsättningar att rätt förstå det.

Allt detta gör den skrifvande försiktigare och böjd för att omsorgsfullare välja sina ord.

Och när han -- som ju mycket ofta är fallet, då det är fråga om normalprosa, skrifver för tryckning, alltså för många läsare, som böra hastigt och utan möjlighet till missuppfattning kunna tillegna sig innehållet, då måste han afkläda sin framställning de flesta individuella, personliga dragen och gifva den en lungn, saklig form.

Härmed kunna vi jämföra det bekanta förhållandet, att vårt talspråk närmar sig skriftspråkets (normalprosans eller högprosans) uttryckssätt, när vi tala inför många, eller när tillfället är högtidligt, eller när vi tala om ämnen, som icke tillhöra de alldagliga samtalsämnena, utan äro mera