Sida 106
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
abstrakta och ideella, i allmänhet sådana, om hvilka vi äro mera vana att läsa än att tala. Äfven i detta fall bortlägges mycket af tankespråkets lifliga, omedelbara och individuellt-personliga karaktär.
Hvaruti yttrar sig nu denna större liflighet och denna mera personliga prägel, hvarigenom samtalsspråket skiljer sig från normalprosan?
Den yttrar sig förnämligast i utrop, tilltal, frågor och svar, egendomliga begynnelseformler, vissa subjektiva inskjutningar -- att icke tala om andra, mindre påfallande drag.
Å andra sidan skola vi finna, att normalprosan, såsom mera reflekterad och genomtänkt än samtalsspråket, visar sig mera logisk och exakt, omsorgsfullare i att använda nödig omväxling i uttryck, mera städad, måttfull och försiktig, mera abstrakt och allmängiltig, men något mindre i stånd att anpassa sig efter »mottagarens» personlighet.
*
Låt oss först betrakta utropet!
Vi skola snart se, att det är en viktig beståndsdel i samtalsspråket. Men vi känna det äfven från vårt tankespråk, där det synnerligen ofta förekommer. Lyssnar man till en person, som »tänker högt», så finner man lätt, att dennes språk till betydlig del utgöres af utrop.
Utropet tillhör egentligen icke språket, om nämligen detta uppfattas i den trängre meningen: »ett medel till meddelande människor emellan», men
Källa: Project Runeberg ·