Sida 137
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
modifieradt påstående, t. ex.: »Vi böra» ... »Man bör» ... »Det är icke rådligt att» ... »Det torde vara lämpligast att» . . . »Författaren vill för sin del tillråda att» . . . »Undertecknad vågar föreslå att» . . . o. s. v. i en mängd olika variationer. Den egentliga uppmaningen förekommer däremot knappast.
Men det finnes vissa slags skrifter, som kunna räknas till normalprosan, och hvilka, på grund af innehållets beskaffenhet, måste genomgående eller till stor del bestå af direkta uppmaningar. Hit kunna föras skriftliga order, om hvilka vi förut talat. Vidare läroböcker, t. ex. i aritmetik och geometri; dessa begagna ju ogeneradt imperativen och skrifva: »Multiplicera 19 med 17! Dividera 1/2 med 1/4! Sammanbind punkterna A och B! Skär linjen AB midt itu!» o. s. v. Alltså idel imperativer. Anledningen är väl den, att läroboksförfattaren (följande gammal tradition) sätter sig i lärarens ställe och talar till lärjungen alldeles så, som läraren skulle ha gjort. I detta afseende tillhör således läroböckernas språk icke normalprosan.
Men det finns ju andra litteraturalster, som hufvudsakligen innehålla föreskrifter, men äro riktade till äldre personer. Sådana skrifter äro t. ex. läkeböcker och kokböcker. I forna tiders skrifter af sådana slag plägade författarna utan betänkande gå på med imperativer. Men man ser, huru de efter
Källa: Project Runeberg ·