Sida 138
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
hand, påverkade af det bildade samtalsspråket, börja draga sig för detta uttryckssätt, såsom ej tillräckligt artigt, och i stället införa åtskilliga former af påståendesatser. »JOHAN WINBERGS kokbok» från 1761 tillhör öfvergångstiden. Där heter det t ex.:
Vattna rätt väl ur skinkan, så at ej mycken sälta är i hänne qvar, skräd hänne och flå af all svåln. Lät hänne litet koka i vatten, så at hon blir färvälld, tag hänne sedan up at kallna, och torrka hänne med en handduk.
Men på näst föregående sida står:
Sedan saltet blifvit väl urdragit, kokas skinkan väl. Derpå låter man hänne kallna, samt skräder och putsar svålen af hänne.
I detta sist anförda språkprof se vi dels exempel på ett numera i det närmaste bortlagdt uttryckssätt, äfven bekant genom KAJSA WARGS ryktbara »man tager», dels också exempel på det nu för tiden allmännaste uttryckssättet, nämligen passiv konstruktion.
Populära läke- och hälsoböcker tyckas variera något mera än kokböckerna, i det att de oftare begagna »man bör», »det är rådligast», eller andra af normalprosans vanligaste formler; men de torde öfverensstämma med kokböckerna däri, att de alldeles bortlagt den okonstlade och naiva imperativen.
Då nu, som vi sett, normalprosan har en så utpräglad motvilja mot att begagna imperativen, är det rätt märkvärdigt, att äfven den strängaste och korrektaste normalprosa ständigt och jämt använder
Källa: Project Runeberg ·