Sida 141
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
man fråga: »Behöfver du verkligen fråga om de'?» »Vet du inte, att ja' så gärna vill de'?» I st. f. att svara: »De' kan ja' inte hindra», frågar man: »Hur ska' ja' kunna hindra de'?» Och vidare, i st. f. att direkt utsäga, att man är förvånad öfver det, som den andre sagt, kan man utbrista: »Säjer du de'?» »Kan du verkligen påstå de'?» »Ä' de' möjligt?» »Hvem skulle ha trott de'?» o. s. v.
De sist anförda, i frågeform ställda svaren, förutsätta företrädesvis sådana föregående yttranden af den andre talande, som icke äro i frågeform, utan i påståendeform eller möjligen i utropsform. Uti samtalet är ju, i själfva verket, frågeformen i och för sig af jämförelsevis underordnad vikt. Hvarje yttrande, som en af de talande framställer, innebär ju ett vädjande till den andres eller de andras omdöme, en förväntan på instämmande eller invändning, pa ytterligare upplysning, tillägg, inskränkning o. s. v.
Det är just det egendomliga med samtalet, att detta alltigenom består i en växelverkan mellan de samtalande. Hvaje ämne betraktas från minst två olika synpunkter. Minst två individer, med sinsemellan olika viljor, önskningsmål, förutsättningar, åskådningssätt och lynnen, öfverväga samma sak, och hvardera yttrar mer eller mindre fullständigt sin uppfattning däraf och sin mening därom. Redan detta gör ju, att samtalsspråket får en helt annan karaktär än normalprosan, som blott framställer, hvad en person har att meddela. Samtalsspråket
Källa: Project Runeberg ·