Om svenskan som skriftspråk

kan bli utförligare, ty samma sak kann komma att sägas på två eller flera sätt -- därom skola vi tala längre fram -- men det kan också blifva mera omväxlande, lifligare och särskildt rikare på öfverraskande vändningar. Och i verklig debatt, i hvarje replikbyte mellan skickliga motståndare tillkommer för både deltagare och åhörare det spännande intresse, som följer med hvarje täflan, hvarje kraftmätning, hvarje strid.

Den skriftliga framställningen är jämförelsevis ofördelaktigt lottad. Författaren måste ensam föra ordet, ensam sörja för, att hans föredrag ej blir enformigt och tröttande. Och hvad värre är, han kan i sin läsare vänta en opponent, som ej blir mildare stämd därför, att han icke får tillfälle att genast framställa sina invändningar -- utan snarare tvärt om. Författaren måste alltså på förhand vara betänkt på att, så mycket som möjligt, undvika eller bemöta läsarens tysta gensagor. Han kan undvika invändningar genom att yttra sig försiktigt, med tillräcklig motivering eller, i nödfall, allmänt och obestämdt. Men har han anledning att vänta motsatta åsikter hos sin läsare, då gör han klokast att först grundligt, men hofsamt, vederlägga dem, innan han framställer sin egen mening, och att öfver hufvud göra evident, att ingen annan åsikt, än hans egen, håller streck.

I sådana fall utsätter han sig lätt för att gifva sin framställning en alltför omständlig och tungrodd prägel. Och hvad han nästan alltid riskerar,