Sida 143
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
om hans skrift har något större omfång, -- det är att förefalla docerande och enformig; och detta hufvudsakligen just därfor, att läsaren alltjämt måste mottaga åsikter, upplysningar och redogörelser från honom ensam.
Skriften och det muntliga föredraget af en person kunna visserligen icke komma lika långt i liflighet och spännande intresse, som samtalet kan komma. Men så väl skriften som det af en person framförda föredraget söka vanligen vinna något liflighet genom att till en del efterbilda samtalets form.
Vi veta, att redan antikens retorer brukade bringa omväxling i sitt föredrag genom att framställa frågor. Dessa frågor kunde vara riktade direkt till åhörarna eller formellt till en motståndare eller någon annan person, vare sig en närvarande eller frånvarande. Men frågorna voro alltid ställda så, att åhöraren ej gärna kunde komma i tvifvel om, huru de skulle besvaras. Det oaktadt blef åhöraren, åtminstone skenbart, medverkande; talaren vädjade till hans intelligens, och åhöraren tyckte sig vara mer än blott passiv och receptiv. Äfven moderna skrifter pläga ofta använda s. k. »retoriska frågor»; detta sker dock hufvudsakligen blott i poesi och högprosa, ty det är egentligen mot normalprosans natur. Snarare kan då normalprosan åstadkomma omväxling genom ett annat gammalt retoriskt konstgrepp, nämligen att citera, att anföra andras uttalanden, helst naturligtvis sådant, som de verkligen hafva
Källa: Project Runeberg ·