Sida 144
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
sagt eller skrifvit, men eljest att redogöra för deras åsikter. På sådant sätt införas ju flera talande och en viss växelverkan åstadkommes, ehuruväl ej så, att låsaren själf drages in som deltagare i denna ringa ansats till efterbildning af ett samtal.
Verkliga skrifna dialoger, i hvilka en religiös, filosofisk, politisk eller annan fråga diskuteras så, att hvarje särskild åsikt har sin förespråkare, förekomma, som bekant, ännu i vår tid, om de ock sällan i dramatiskt lif, individualisering och spännande intresse kunna nå det naturliga samtalet. Dessa dialoger höra tydligtvis alls icke till normalprosan. Men ett par afarter af dialogformen komma normalprosan närmare.
En är den, numera nästan obrukliga, s. k. sokratiska dialogen. I denna finnes det egentligen blott en talande, som i frågeform utreder ämnet, i det han ställer frågorna så, att den andre ej kan svara på mer än ett sätt.
En annan dialogform var mycket älskad under medeltiden och blef äfven i Skandinavien använd till läroböcker, särskildt i religiösa ämnen. Denna form bestod däri, att en lärjunge eller son framställdes frågande, och en lärare eller fader besvarade frågorna och gaf de önskliga förklaringarna. Detta framställningssätt, som ännu någon gång begagnas af nyare författare, efterbildar det slags samtal, hvari en kunskapssökande yngre person af en äldre och kunnigare inhämtar nytt vetande och skaffar sig upplysning om det, som förefaller honom dunkelt.
Källa: Project Runeberg ·