Sida 145
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
Helt annorlunda är den uppställning, som nu företrädesvis kallas den kateketiska, och som brukas vid den första religionsundervisningen äfvensom, någon gång, till elementär undervisning i andra ämnen, t. ex. militärväsen. Härvid läggas frågorna i lärarens mun och svaren i lärjungens; denna dialogform efterbildar således endast det förhör, hvarigenom läraren kontrollerar, att kunskapen är riktigt inhämtad, men är i och för sig icke någon undervisningsform.
Slutligen bör nämnas, att endast frågor, till hvilka lärjungen själf har att, med ledning af det han förut fått lära, finna svaren, uppställas af läroböcker, eller snarare öfningsböcker, i matematik och stundom -- för att tjäna till hjälp vid en förståndig repetition -- äfven af läroböcker i andra ämnen.
Vi hafva redan förut sett, att läroböcker, ehuru de, på det hela taget, tillhöra normalprosan, dock gärna använda tilltalsform, särskildt uppmaningssatser. Så väl dessa som frågorna blifva naturligtvis berättigade och prisvärda i den mån, som lärobokens framställningssätt därigenom närmar sig verkligt, okonstladt och ändamålsenligt muntligt undervisningssätt.
Men ej blott i läroböcker, äfven i öfrigt, har normalprosan svårt att alldeles undvara frågeformen. Så snart skriften är af något större omfång, verkar den långa, oafbrutna följden af idel påståendesatser så tröttande, att knappast den nyktraste författare kan i den mest sakliga och objektiva
Källa: Project Runeberg ·