Sida 170
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
Icke långt från ironien står s. k. »litotes», d. v. s. användning af ett svagt, i synnerhet nekande uttryck, där man väntar ett starkt, och där det svaga därför verkar, ej blott öfverraskande, utan ock starkare, än det väntade starka skulle ha gjort. I allmänhet tyckes litotesen bero på en (verklig eller låtsad) blaserad öfverlägsenhet i den talandes ton. Den torde blott undantagsvis förekomma i normalprosa, men är rätt vanlig i samtalsspråket; t. ex. de' ä' inte utan (= det är i hög grad så), inte oäfven (= mycket bra, mycket vacker etc.), inte bortkommen eller inte dum (= mycket klok, fyndig o. s. v.), inte någon dufunge (= mycket gammal), ingenting att hurra för (= otillfredsställande, rätt dåligt o. d.), m. fl. Mera lokala och jargonartade äro sällan (= aldrig), pigg eller vaken (= begåfvad, spirituell, snillrik), snygg eller juste (= skön, förträfflig) o. d.
På det hela torde litotesen kunna betraktas såsom en mera tillfällig -- för omväxlings skull företagen -- reaktion mot talspråkets starka, ofta öfverdrifna uttryckssätt.
Den skillnad mellan normalprosa och samtalsspråk, som består i graden af de använda uttryckens styrka, framträder i sin enklaste form däri, att samtalsspråket vid sådana tillfällen, då normalprosan skulle nöja sig med enkel positivform af adjektivet eller adverbet, föredrager superlativen eller
Källa: Project Runeberg ·