Sida 171
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
ock förser positiven med ett kraftigt förstärkande adverb eller prefix (förstafvelse); på samma sätt blifva de substantiv, som utsäga den talandes omdöme om någon eller något, gärna stegrade genom tillsatser.
Normalprosan har visserligen också förstärkningsord, t. ex. mycket, synnerligen, särdeles, öfver måttan m. fl. Men utom det att dessa blott sparsamt och efter moget betänkande användas, äro de och betydligt fåtaligare än den brokiga samling, öfver hvilken talspråket förfogar. Vidare är det att märka, att medan normalprosans förstärkningsord i allmänhet kunna brukas ungefär lika bra till hvilket adjektiv eller adverb som helst, har talspråket däremot många, som äro inskränkta till vissa fasta förbindelser; sådana äro t. ex. stört (omöjligt), rasande (bra el. väl), femton(-fiffig), storm (ovettig), stock(-konservativ), rakt eller rent (förgjordt) o. s. v. Till de nyaste bildningarna höra de utvidgade användningarna af ur- (t. ex. urstyf) och extra (t. ex. extra förträfflig); ganska nytt är också bruket af jubel- och patent- såsom förstärkning af substantiv med nedsättande betydelser (t. ex. jubelbracka, patentidiot).
Källa: Project Runeberg ·