Sida 172
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
Negationen kan i normalprosan förstärkas med alls eller alldeles (icke, ingen,) hvarjämte såsom stegrad negation kan användas icke det minsta eller ringaste. Men samtalsspråket har en hel mängd själfsvåldiga variationer, (inte) ett fnask, ett dugg, ett dyft ett spår, en skymt, ett smack, del bittersta o. s. v.
En för samtalsspråket egendomlig art af förstärkningsord utgöra sådana som rysli(g)t, vådli(g)t, fasli(g)t, förskräckli(g)t o. d., när de brukas blott till förstärkning, utan afseende på sin ursprungliga betydelse, t. ex. »en rysli(g)t trefli(g) kar'», »en förfärli(g)t intressant bok», »ja ä' nedri(g)t hungri(g)» o. s. v.
Men nu må det vara nog med exempel på samtalsspråkets mångskiftande kraftord och själfsvåldiga uttryckssätt. Det hade varit lätt att anföra ett mångdubbelt antal; och enhvar af Eder har säkerligen kommit att tänka på flera här förbigångna. Men äfven bland det lilla urval, som vi här upptagit, torde det finnas åtskilliga uttryck, mot hvilka en eller annan af mina åhörare riktar invändningen: »Så brukar jag aldrig säga», eller: »Det ordet har jag aldrig hört», eller också: »Det har jag nog hört, men det kan inte räknas till bildad talspråk.»
Dessa anmärkningar beträffa ett par af vårt
Källa: Project Runeberg ·