Sida 173
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
talspråks allmänna förhållanden, som något längre fram (i kap. IX) komma att utförligare omtalas. Det ena är vårt bildade talspråks brist på jämn och likmässig utbredning, hvarigenom det vida mindre än skriftspråket är något för hela landet gemensamt. Det andra är talspråkets tillbakasatta ställning i jämförelse med skriftspråket, i det nämligen vår allmänhet plägar anse de talspråksdrag, hvilka ej återfinnas i normalprosan, vara i större eller mindre mån simpla och vulgära.
Det är gifvet, att dessa för talspråket ofördelaktiga omständigheter skola företrädesvis och påtagligast träda i dagen just i fråga om starka och själfsvåldiga uttryck af de slag, vi nyss omtalat; ty vi hafva ju sett, att nybildningar på detta område spela en större roll än annars.
Rent individuella vanor (eller, om man så vill, ovanor) äro också härvid synnerligen framträdande. Mången individ har, som bekant, sina vissa, ibland rätt kuriösa kraftord, som han ofta brukar i sitt tal -- mycket oftare, än han själf tror. Andra personer observera lättare hans egenhet i detta afseende och försumma ej, när de härma honom, att använda hans favorituttryck. Vi veta ju också, att flera författare med fördel nyttjat dylika individuella, tätt återkommande kraftord för att karaktärisera sina diktade personer. Så gör i synnerhet DICKENS mycket ofta; från den svenska litteraturen torde nog de flesta af oss ihågkomma TORELII skildring af den hetlefrade kaptenen och postmästaren
Källa: Project Runeberg ·