Sida 174
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
Svanholm i Fältskärns berättelser. För öfrigt har säkerligen litet hvar af oss reda på åtskilliga nu lefvande personer, som gjort sig kända för alltför flitigt begagnande af några vissa kraftord, ett bedyrande, ett mustigt adjektiv eller ett dundrande adverb. Men vi skulle bli mycket förvånade, om vi funne dessa samma personer använda sina hyperboliska uttryck i en skrift, som kunde räknas till normalprosa, en ansökan, ett kommittébetänkande eller något dylikt -- ja, t. o. m. om i ett förtroligt bref kraftorden komme fram lika ofta som i talet.
Den rikedom pa konkreta, bildliga, starka och själfsvåldiga uttryck, som talspråket i sin helhet eger, kan alltså vara förenlig med ganska stor fattigdom på uttryck i individens språk och torde i regeln vara det; åtminstone så till vida, att individen vid hvarje särskildt tillfälle skulle använda ett tämligen inskränkt ordförråd, om han en stund måste tala oförberedt om ett och samma ämne.
Vårt otvungna samtalsspråk uppträder, kan man säga, i hvardagskostym, som är olika för hvar individ, lämpad efter hvars och ens smak och lynne, vanligen något tarflig, ofta själfsvåldig, men nästan alltid ledig och bekväm.
Vår normalprosa däremot visar sig i högtidsdräkt, som är omsorgsfullt putsad och prydd, men något stel och trång samt i det närmaste lika för alla, -- alltså en uniform.
*
Källa: Project Runeberg ·