Sida 175
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
I ännu ett afseende har samtalsspråket ett mera personligt drag än normalprosan. Men det personliga ligger därvid uti ett lämpande till åhörarens person. När man skrifver till en person, brukar man visserligen lämpa sin framställning, och särskildt sitt ordval, efter brefemottagarens förmåga att förstå och sentera. Men man gör det utan tvifvel mycket mindre, än när man talar med honom. Ty under samtal inverkar åhörarens närvaro mycket starkare på den talande, än tanken på adressaten kan inverka på den skrifvande. Och dessutom är man vid skriftlig språkbehandling mycket mera bunden af normalprosans vanliga uttryckssätt. Så t. ex. finnes det rätt många, som kunna muntligen berätta för barn på ett enkelt sätt, som är alldeles afpassadt efter barnens smak och uppfattning. Men om dessa personer skola skrifva för barn, göra de detta ofta på sådant sätt, att berättelserna bli onjutbara för de små.
Hos olika personer är denna anpassningsförmåga, smidighet, takt, eller hur man vill kalla den, mycket olika utvecklad, men hos de allra flesta, om ej alla, visar den sig betydligt större vid muntligt samtal än i skrift; och denna gradskillnad är för stor för att kunna förklaras blott däraf, att talet är afsedt att genast förstås af den hörande, medan skriften kan få förutsätta längre eftertanke hos den läsande.
Härmed hafva vi kommit att beröra frågan om nödvändigheten och berättigandet af språkets
Källa: Project Runeberg ·