Sida 178
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
tradition bestämma formen, så förträfflig, som den möjligen vid första påseendet kan förefalla. Den skulle ju, om den obevekligt tillämpades, leda till en stereotyp enformighet, som ingalunda passade för alla.
Men fastän de tre grundsatserna alltså måste dela herraväldet med hvarandra, dela de visst icke alltid lika. Hvilken som får största inflytandet, beror väsentligen på framställningens art.
I samtalsspråk är det hänsynen till åhöraren och först därnäst bekvämligheten för den talande, som är afgörande; innehållets beskaffenhet bestämmer långt mindre formen.
Den vittra framställningen bestämmes förnämligast af författarens individualitet; de båda andra synpunkterna äro visserligen ej utan betydelse, men afgjordt underordnade.
Normalprosan åter fordrar, att innehåll och tradition i första rummet bestämma formen: därnäst -- och onekligen mycket nära -- kommer afseendet på läsarens speciella behof; men åt författarens personliga tycken lämnas så litet utrymme som möjligt.
Källa: Project Runeberg ·