Sida 180
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalssprak. C. I hvilka afseenden är normalprosan omständligare?
de fall, där samtalsspråket visar sig sparsammare på ord, medan normalprosan är bredare i sin framställning.
Då man med afseende på omständligheten jämför normalprosan med det otvungna samtalsspråket, finner man ofta, att normalprosan ger tanken ett logiskt och fullständigt uttryck, medan däremot samtalsspråket är vida mera fragmentariskt, outfördt och blott antydande, så att själfva orden i och för sig icke skulle förslå att uttrycka tanken, om de ej liksom utfylldes med andra medel.
Vid direkt muntlig förbindelse människor emellan medverka nämligen -- under vanliga förhållanden -- många faktorer till att understödja uppfattningen af själfva orden.
Dessa faktorer äro företrädesvis betoning, vidare s. k. oartikulerade läten, åtbörder, miner och blickar, samt den situation och de, både af den talande och af åhöraren uppfattade yttre omständigheter, hvarunder talandet eger rum.
Därtill kan man lägga de gemensamma minnena. Sådana hafva visserligen också stor betydelse i skriftspråk, men gemensamheten blir naturligtvis allt mindre, ju större det antal personer är, för hvilka skriften är bestämd.
Om betoningen hafva vi förut talat i annat sammanhang. Det är, som man lätt inser, väsentligen känslobetoningen, som kan fullständiggöra korta, abrupta uttryck. Utan tvifvel kan också förståndsbetoningen förtydliga åtskilligt, som i skrift
Källa: Project Runeberg ·