Sida 181
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalssprak. C. I hvilka afseenden är normalprosan omständligare?
måste göras utförligare för att bli klart. I sin bok om prosastilen anför LANDTMANSON, att man i skrift icke kan begagna en sådan sats som: »Värdinnan bad honom icke stanna till supéen». Denna blifver nämligen tvetydig och kunde innebära hvilken som helst af de tydligare, men också utförligare meningarna: »Värdinnan uraktlät att bedja honom stanna till supéen», och: »Värdinnan bad, att han icke skulle stanna till supéen». I tal däremot blir den först anförda formen icke tvetydig, om den blott utsäges med riktig förståndsbetoning och riktig pausering. Säger jag: »Värdinnan bad honom icke -- stanna till supéen», alltså med ton på »bad» och en kort paus efter »icke», då har jag den ena betydelsen. Men säger jag: »Värdinnan bad honom -- icke stanna till supéen», med en kort paus efter »honom» och ton på »icke», så har jag den andra betydelsen, och ingen, som hör på ordentligt, torde misstaga sig om meningen i någotdera fallet.
Men i allmänhet äro förståndsbetoningens bidrag till att möjliggöra förkortning tämligen ringa. Känslobetoningen däremot kan, i synnerhet då den samverkar med intrycken af den yttre situationen och gemensamma minnen, eller med blickar och åtbörder, åstadkomma, att äfven ett mycket kort uttryck, t. o. m. ett enda ord uppfattas såsom en fullständig sats.
Källa: Project Runeberg ·