Sida 182
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalssprak. C. I hvilka afseenden är normalprosan omständligare?
Om jag t. ex. ser en tankspridd vän på väg att klifva in i en salong, utan att ha tagit af sig sina galoscher, då är det nog, om jag med ifrig och varnande ton tillhviskar honom: »Galoscherna!» Jag kan förtydliga min mening genom att peka på hans fötter; ja, blotta pekandet är ibland tillräckligt. Situationen gör då, att det enda ordet, eller t. o. m. åtbörden ensam, säger så mycket som en hel lång sats.
Ofta kan ju blotta uttalandet af personens namn, med en hotande, varnande, uppmuntrande, tröstande, vänlig eller kärleksfull betoning under vissa omständigheter vara alldeles tillräckligt att gifva denna person det behöfliga meddelandet.
En sådan korthet är naturligtvis fullkomligt främmande för normalprosan. Men annan skrift kan verkligen under gynnsamma omständigheter vara lika lakonisk. Jag erinrar mig en händelse med en ung målare, som numera blifvit en berömd man, så berömd, att jag ej ens vågar här nämna hans egendomliga förnamn, utan föredrager att kalla honom Emanuel. En förnäm och synnerligen älskvärd familj hade tagit sig af den unge mannen, och i denna familj var han nästan som barn i huset. När han en gång blifvit färdig med en större målning, hade den förnäma frun öfverenskommit med honom om en timme, då hon och hennes döttrar skulle få bese arbetet på hans atelier. På utsatt tid infunno sig damerna, -- men atelierens dörr var stängd, ingen hemma! Den lättsinnige artisten hade tydligen glömt hela aftalet. Frun, som ju hade goda skäl att vara
Källa: Project Runeberg ·