Om svenskan som skriftspråk

därför, att det muntliga föredraget fordrar ögonblickligt förstående. När det, som säges, icke kan förtydligas genom anblick af något yttre, och när det meddelar sådant, som är nytt eller föga bekant för åhöraren, så får den talande ej vara sparsam på ord, om åhöraren skall kunna fullt förstå. Ju abstraktare och svårfattligare innehållet är, dess mer måste han beflita sig om, ej blott att begagna enkla och klara uttryck, utan äfven att göra sin framställning tillräckligt bred, så att åhöraren hinner tillegna sig hvarje särskildt moment af innehållet, innan ett nytt moment kommer och lägger beslag på åhörarens uppmärksamhet.

Vidare ökas ju stundom utförligheten däraf, att den talande måste erinra om något, som han sagt en stund förut, och som står i sammanhang med och belyser det, han just omtalar.

I skriftlig framställning äro förtydligande bredd och rekapitulationer mindre nödvändiga. Det svårfattliga kan af läsaren göras till föremål för så långt begrundande, som han anser sig behöfva; och påminnelser om något föregående kunna ersättas af läsaren själf, som gärna ser efter i skriften, om han märker sig ha glömt något af det förut lästa.

Den större utförlighet, som i de nu anförda fallen tillkommer talspråket, är naturligtvis afsiktlig och tillhör äfven den omsorgsfullast förberedda muntliga framställning, ja, t. o. m. företrädesvis denna.