Om svenskan som skriftspråk

Men det oförberedda, otvungna samtalsspråket, med hvilket vi ju i synnerhet sysselsätta oss, har dessutom utförlighet, ja, rent af slöseri med ord i andra fall, som äro synnerligen karaktäristiska för denna språkart.

Vi hafva redan förut flera gånger haft anledning att vidröra det förhållandet, att samtalsspråket står närmare tankespråket, än hvad skriftspråket gör, så till vida som samtalsspråket återgifver tankespråket blott lindrigt bearbetadt, medan däremot skriftspråket, i all synnerhet normalprosan, har grundligt omarbetat tankespråkets egentliga, fria form. För den fråga, vi nu behandla, är det särskildt af vikt, att det lediga, otvungna samtalsspråket successivt följer tänkandet, så att tanke efter tanke återgifves i ord, allt efter som de uppstå; det oförberedda talspråket återspeglar således ganska troget själfva tankeprocessens fortgång. I normalprosan däremot få vi icke se tankarna i deras ursprungliga form och följd, untan de hafva jämförts med hvarandra, modifierats, sammansmälts eller omställts och slutligen fått en form, som är vida mera koncis, sammanträngd och öfverskådlig än det oförberedda talets. Den färdigskrifna framställningen går -- kan man säga -- rakt fram till sitt mål, det oförberedda talet famlar sig fram i riktning mot målet.

Men ett i största hast nedskrifvet koncept är naturligtvis något, som mera än den fullt utarbetade skriftliga framställningen liknar det