Sida 217
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. D. I hvilka afseenden är normalprosan sparsammare på ord?
I normalprosa kan naturligtvis icke gärna återtagande och upphäfvande af det redan sagda förekomma. Men i högprosa och poesi är det icke sa ovanligt, att författaren är eller låtsar sig vara fången af en villa, en illusion, från hvilken han plötsligt återkommer med orden: »men nej», »men jag misstager mig», »men ack, verkligheten är en annan», eller något dylikt.
Allmännare förekomma emellertid i samtal, och delvis äfven i skrift, de inskränkande tilläggen. Dessa kunna vara af många slag, t. ex. framkallade af artighet eller försiktighet, när man märker, att det redan sagda är alltför positivt; man kan då tillägga: »om du tillåter», »om jag får lof», »om du inte tycker illa vara» o. d., eller »så vidt ja' vet», »efter hva' man har sagt mej», »om de' ä' möjli(g)t», »om de' ä' sant» m. fl. I normalprosan kunna visserligen försiktighetstillägg förekomma, men utbytas hellre mot ett inledande eller inskjutet uttryck af samma betydelse, eller, ännu hellre, mot ett modifierande af påståendet genom torde, lär, säges, kanske, synes det o. s. v.
Men äfven då hvarken artighet eller försiktighet så kräfver, kan man finna sig föranlåten att göra ett inskränkande tillägg, när man råkat begagna ett alltför starkt eller alltför vidsträckt uttryck. I sådana fall inleder man ofta tillägget med »eller åtminstone», »eller snarare», »för så vidt» eller något dylikt. Normalprosan, som ju med omsorg väljer sina uttryck, har öfver hufvud taget
Källa: Project Runeberg ·